Svar på tidigare debattartikel i SvD av ZHENGYANG WU fd invandrare i Kanada, översättare
INVANDRING. Martin Walian skriver på Brännpunkt (11/10) om hur han och hans kurskompis gjorde en jämförelse mellan Sverige och Kanada när det gäller integration, och deras slutsats är att den sämre integrationen i Sverige beror på 1) kulturell barriär, 2) Sverige bedriver assimilation medan Kanada bedriver riktig integration.
Jag själv har varit invandrare i både Kanada och Sverige, och jag har aktivt följt debatt om invandring och integration då och nu. Jag tycker att Martin Walian har missat den fundamentala skillnaden mellan länderna, och därför har han jämfört äpple med päron.
Sverige driver en så kallad ”humanitär” invandring där huvuddelen är asylrelaterad. Inget krav ställs när det gäller möjlighet till integration i det svenska samhället. Invandrare behöver ofta inte bevisa att de aldrig har begått brott i sina hemländer innan de får uppehållstillstånd, och de som har begått brott i Sverige utvisas sällan. Inte ens ID-handlingar behöver de ta med sig när de kommer hit. Den svenska arbetskraftinvandringen handlar om att ”inte diskriminera på grund av ålder, kön, utbildningsnivå” etc.
Men Kanada ställer höga krav på invandrares möjlighet till integration, och de som får invandra måste besitta behövande kompetens som saknas på den kanadensiska arbetsmarknaden. Dessutom får den som vill invandra inte ha begått brott i sina hemländer, och utvisning är obligatorisk vid brott som begås i Kanada.
Detta leder till att vanliga kanadensare, även de kanadensiska arbetsgivare, är medvetna om att invandrare är pålitliga och anställningsbara, medan svenska dito är misstänksamma mot invandrare.
Så den korrekta slutsatsen, som tyvärr ligger i linje med Sverigedemokraternas och därför har svårt få komma fram i den svenska debatten, är att när staten driver en ansvarsfull invandringspolitik så lyckas man med integrationen, annars inte.
ZHENGYANG WU
fd invandrare i Kanada, översättare
[…] vill arbeta och kollar att de inte har något brottsligt förflutet och ytterst få asylsökande. Kanadas och Sveriges invandring åt enormt skiljer sig åt […]
Det bästa sättet att hålla massinvandringen i Schack
är att ställa krav på vederbörande samt att identifiera
personen så att man vet att han är den som han utger sig
för, att släppa in kreti och pleti utan kontroll är idiotiskt och
förrödande!
Mycket bra inlägg!
I Kanada filtrerar myndigheterna den inkommande strömmen hårt, vilket medför att näringsliv, uthyrare, osv, har förtroende för de som passerat nålsögat.
I Sverige verkar det vara så att ju mer du ljuger, begår brott, förfalskar, idkar våld, saknar utbildning eller har låg IQ, desto större chans finns att passera nålsögat. Då är det inte konstigt att ursvenskarna till varje pris försöker undvika de inkommande.
Ska man anställa så lågkompetenta människor, måste ingångslönerna sänkas drastiskt. Det handlar ju snarare om förvaring eller mycket enkel praktik, som kräver stora insatser handledning.
Herr Wu får ursäkta men han dillar persilja. Assimilation innebär att du ”försvenskas” i alla mått utom i religiös uppfattning. Integration innebär en anpassning, en avslipning av fyrkantigheterna så att du kan verka i samhället. I Sverige bedriver ingetdera.
Nu har jag alltid ansett Erik Ullenhag varit den sämsta minister vi någonsin haft. Iofs ser det lovande ut för den nya regeringen att konkurrera om den benämningen.
Hur ska man då tolka att vi nu inte har någon integrationsminister alls? Behövs det ingen? Enligt min mening behöver vi ta efter våra grannländer och även Kanada.
Härligt att deb långlivade myten om kanadas invandringspolitik äntligen ifrågasätts offentligt.
Sverige bedriver dagis från ”vaggan till graven”, annars mår godhetsstollarna inte bra, allt är till för deras välbefinnande.