VÅRDEN. Ett bett blev snabbt infekterat och när Barbro Hollstén för andra gången sökte hjälp på Mälarsjukhusets akutmottagning var hela benet missfärgat och kroppen svullen. Hon kunde inte gå själv och var knappt kontaktbar, men avvisades än en gång. Hon åkte hem, och dog.

– Fick min mamma dö för att sjukhuset hade ont om plats? Eva Marklund vill inte tro det.

– Jag hade aldrig trott att det skulle sluta på det här sättet. Vi skriver 2014, då ska inte människor behöva dö så här, säger Barbros sambo Åke Brolin tyst medan tårarna rinner. Hans livskamrat är borta, och på hyllan i badrummet står hennes parfym och läppglans kvar. I över 30 år levde de tillsammans, gjorde allt tillsammans, först i Stockholm och sedan, när de byggt ut och vinterbonat

Dagen före midsommarafton blev Barbro biten av en av familjens katter. Bettet på smalbenet såg snabbt fult ut och benet blev rött upp till knäet. På söndagen undersöktes hon av en läkare tillika granne, som på en gång skrev en remiss till akuten på Mälarsjukhuset. Infektionen behövde tas om hand. Åke kände likadant.

– Vi åkte in direkt. Barbro hade så ont att hon knappt kunde gå, och vi började bli rädda för att hon fått blodförgiftning. Men på akuten ville de inte ens undersöka henne ordentligt. Vi fick bara vända hem igen.

På måndagen var Barbro ännu mycket sämre. Hela benet skiftade i rött, blått och lila. Det var svullet och hon kunde inte stödja på det. Åke ringde ambulans.

– Det fick vi ingen, men det kom en sjukhustaxi. Jag åkte efter i vår bil.

Den här gången bedömdes att Barbro eventuellt hade en infektion i kroppen och det förbereddes för antibiotika i droppform.

– Men längre än att sätta en kanyl i hennes arm kom de inte. Sen ångrade de sig, sa att det inte fanns någon plats för henne och sa åt oss att åka hem igen.

Eva minns det sista telefonsamtalet med sin mamma.

– På kvällen när hon kommit hem igen pratade vi. Vi hade bestämt att hon skulle komma till mig dagen därpå. Vi skulle planera min systers begravning. Men hon sluddrade och pratade förvirrat och jag fick ingen riktigt bra kontakt med henne. Jag hörde att hon hade svårt att andas. Allt kändes väldigt, väldigt fel.

– Jag bestämde mig för att ta henne direkt till Akademiska sjukhuset när hon kom. Där skickar de inte hem människor hur som helst.

Åke tänker på hur de var, de där timmarna på akuten innan de åter tvingades åka hem.

– Läkaren gick inte att prata med. Jag vädjade till honom att behålla Barbro över natten. Jag såg hur dåligt hon mådde, ibland var hon knappt kontaktbar. Själv hade jag inte sovit på flera dygn av rädsla för att det skulle hända henne något, och jag orkade inte bära henne på egen hand. Vi behövde hjälp. Men ”det finns ingen plats” var allt han upprepade innan han lämnade oss. Vi fick ett recept på antibiotika att hämta ut.

Barbro hann ta en tablett. Hon var enormt trött när de slutligen kom hem igen och Åke hjälpte henne till sängen. Hon hade också svullnat upp ordentligt av all vätska i kroppen.

Morgonen därpå hittade han henne död.

I obduktionsrapporten, som Eva och Åke bett att få, står att Barbro dog av blödande magsår – något som gör dem extra ledsna.

– Hon har aldrig haft magproblem i hela sitt liv. Hon hade högt blodtryck bara, annars har hon aldrig varit sjuk. Gick på årliga kontroller och fick varje gång ett intyg på i vilken god form hon var.

Det är inte mycket i journalerna från akutmottagningen heller som stämmer. Åke skakar sorgset på huvudet.

– Det står att hon gick obehindrat in och ut från sjukhuset, och att kattbettet inte var infekterat, säger han och minns hur han kämpade för att få med sig Barbro, först ut ur huset till bilen och så in på sjukhuset. Hur hon inte kunde ta ett steg själv utan han fick hämta en rullstol och köra henne. Hemma tog det 20 minuter för dem att gå från bilen till huset.

Sjukhuset skulle ha gett henne antibiotika och urindrivande. Det är vad som borde ha skett, säger Eva.

– Jag är övertygad om att hon levt i dag då.

– Som jag ser det är det deras fel att hon dog. De skyllde på platsbrist. Fick min mamma dö för att det var ont om plats den kvällen? Eller för få läkare? Leker de med människors liv på Mälarsjukhuset? Med vilken logik väljer de vem som ska få vård? Klarar de inte av att göra vad de ska, och inte kan upprätthålla patientsäkerheten, får de väl stänga eller skicka patienterna vidare till andra sjukhus i regionen. Varför skickade de inte mamma vidare om de inte hade plats för henne?

Åke tar ett djupt andetag. – Det finns inga ord för hur akuten betett sig mot oss, säger han tyst. Han har egen erfarenhet av saken. För ett år sedan blev han själv hemskickad utan undersökning, med svullen smärtande buk. I vintras fick han akutopereras, för cancer i tjocktarm och urinblåsa.

– Det var bara en sak som alltid skrämde henne. Mamma ringde mig varje gång Eskilstuna-Kuriren skrivit om något som hänt på akuten på Mälarsjukhuset. Hon läste upp artiklarna för mig, och var livrädd för att själv hamna där.

”Det känns som en film”, säger Eva flera gånger under intervjun. Hur hon klarat av att begrava både sin mamma och sin syster inom loppet av tre veckor vet hon inte. Men livet går vidare, och både Eva och Åke är tacksamma för det stöd de har av familj, vänner, grannar och varandra. Åke berättar att Strängnäs stift erbjudit välkommen hjälp i sorgearbetet.

– Man måste framåt, det finns ju inget annat. Och vi kommer igenom det här. Någon gång.

Akutmottagningen har anmält händelsen enligt Lex Maria, och Eva Marklund och Åke Brolin har vänt sig till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som ska se närmare på ärendet.

– Vi har bett dem att särskilt kontrollera när ändringar gjorts i journalen. Det här ger oss inte vår mamma och sambo tillbaka, men kanske, kanske kan vi förhindra att andra råkar lika illa ut.

De tar också för givet att de blir inbjudna till akuten, får träffa de inblandade och får förklarat för sig vad som verkligen hände under Barbro Hollsténs två besök, och varför.

-Pettersson säger att så kan det gå, när resurser används till andra saker…

Artikeln något förkortat från Eskilstuna-Kuriren som tyvärr ligger bakom en betalvägg.