Av Siewert Öholm

Det känns som något djupt pinsamt att gång på gång höra förre skolministern Ibrahim Baylan kritisera Björklunds skola i allt gällare tonfall. Nu senast och nästan dagligen efter den så kall­ade Pisarapporten om tillståndet i den svenska skolan har Baylan (S) närmast gått i spinn.

Den som följt skoldebatten både före och efter Alliansregeringens tillträde, och särskilt följt Jan Björklunds närmast heroiska kamp mot de skolpolitiska väderkvarnarna, inklusive Baylan, inser snabbt att något inte är rätt. I stället blir det lätt att associera till bilden av Pinocchios växande näsa i skoldebatten. Ni minns näsan som växte för varje lögn Pinocchio levererade. Baylans ganska ensidiga och innehållsfattiga symbolkritik bygger ofta både på rena osanningar, skruvade påståenden och en magnifik brist på självkritik. För det var ju så, om sanningen ska fram, att svensk skola befann sig i kaos och fritt fall 2006, under Baylans sista år som ansvarig.

2006 års Pisarapport konstaterade att Sverige hade Europas största ordningsproblem i skolan. Sena ankomster, svordomar, könsord, oordning, kepsar och mobiltelefoner hörde till vardagen. Lärarstatusen var i botten. Ganska nyss hade lärarkandidaterna i Baylans egen hemstad Umeå, hellre demonstrerat i någon veganaktivitet eller i något kvardröjande USA-hat, än deltagit i undervisning och tentor. Många lärarkandidater klarade varken att räkna eller stava. Så såg arvet ut efter skolminister Baylan.

Även om minnet är kort för somliga, är det inte svårt att erinra sig hur det såg ut i skolan. Baylan var inte ensam ansvarig. Han hade gott sällskap av den tidens erkända flumpedagoger, och några år tidigare av rent politiska vänsterlobbyister. De hittade på alla möjliga ord för att bluffa både elever, föräldrar och lärare om att normer och ordning är borgerligt, kunskap ojämlikt, personlig ambition är privategoism och att betyg är skadligt och hämmande.

Men innehållet var inte det enda. Dessutom skedde från 90-talet, och i kommunaliseringens spår, en nedgradering av ledarkompetensen hos de personer kommunerna utsåg som skolledare och chefer. Plötsligt skulle alla stadier från förskola till 9:an vara likvärdiga, och rektorsexpeditionerna började befolkas av förskollärare och förskolepedagogik. På flera håll handlade det mer om kvinnokarriärer än pedagogiska eller akademiska meriter. Det var så Baylans skolpolitik såg ut 2006. Den bröts och började vända med valet det året.

Björklund tog tag i frågorna, men fick snart själv skulden för uteblivna krav och normkaos i skolan. När han försökte agera, anklagades han för gammal militant kadaverdisciplin, att peka med hela handen och hånades med skällsordet ”majoren” som om han var en intellektuell uppkomling. I årtionden hade skolan degenererats på värderingar, pedagogik och normer. Trenderna och flumpedagogiken skapades på DN:s och Afton­blad­ets kultursidor, eller av politiskt välkammade pedagogikforskare på allehanda universitet och högskolor. Flera generöst och politiskt utströdda över landet av dåvarande statsminister Persson. Allt för en doktorshatt! Björklund fick ta matchen om kvalitet och innehåll. Och han gjorde det bra! Först i Stockholm, sedan speciellt de första åren i Allians­regeringen.

Allt det här måste sägas. Och om detta måste speciellt journalister berätta, för att inte ”pinocchio­näsorna” ska slå rot hos både Baylan och Gustaf Fridolin. Det vore hederligt om journalistiken berättade och presenterade den sista PISA-rapporten med de nedbrytningar den visar. Hur till exempel en mycket stor invandring, som vi i stort varit överens om, ändå påverkat resultaten i aktuella årskurser. Flumpedagogerna har behållit sitt grepp och tror att alla ska rymmas i samma pedagogiska ram, oavsett om man gått i åtta år i svensk grundskola eller kommer direkt från krigets Somalia och analfabetism.

Under tiden har Björklund vänt skutan. Han kunde gjort det lite snabbare om inte så många ”kulturnissar” hindrat honom. Svensk skola har större resurser än andra jämförbara länder. Lärarutbildningen håller på att styras upp. Specialpedagogerna blir fler, och kravet på förstatligande av skolan blir snart självskrivet. Lärarlönerna stiger. Betygsinsikten växer och grupparbetsmetodiken får vika för rejäl katederundervisning, där lärare och skattebetalare kan ställa krav både på ankomst i tid, inlärningsambition och resultat efter förmåga.

Skolans problem, enligt professor Inger Enkvist i Lund, är helt enkelt för låga krav på både elever och föräldrar. Inte pengar. Nyligen hörde jag en tjänsteman på Skolverket i Aktuellt flumma om att det är OK med mobiltelefon på lektionerna ”om man inte stör andra”. Omplacera gärna den tjänstemannen, bästa general­direktören.

Eftersom den här tidningen gärna har med ett kristet utvecklingsperspektiv, finns det ytterligare en anledning att se Björklund som den största tillgången i svensk skola just nu. Det är han som hela tiden med skärpa försvarat rimlig­heten i att skolan kan ha sina avslutningar i kyrkan, med både präst och psalmer. Ibland är det bra med en gammal militär som lärt sig vad som är viktigt att värna och försvara.

Siewert Öholm, Världen idag