I Sverigedemokraternas etiska riktlinjer, under avsnittet Riktlinjer för sociala medier, står bland annat följande att läsa: ”Du är aldrig anonym! Var öppen med din identitet. Utgå från att du aldrig är anonym på Internet.” Det står även en rad andra saker man måste tänka på när man skriver i sociala medier; exempelvis att aldrig skriva i affekt, att alltid tänka efter före man publicerar något och att alltid fundera över vilka konsekvenser en publicering kan få.

Med tanke på de senaste dagarnas skriverier har naturligtvis allt bäring. Men det är framförallt delen om att alltid vara öppen med sin identitet jag vill ta fasta på samt ett annat avsnitt i de etiska riktlinjerna där följande står att läsa:

 ”Kandidater och förtroendevalda skall följa Sverigedemokraternas stadgar och ställa sig bakom Sverigedemokraternas principprogram. Alla kandidater och förtroendevalda har ett ansvar att vårda och utveckla de värden, som förknippas med Sverigedemokraterna.”

När det nu visar sig att det finns personer i vårt parti som anonymt framför åsikter i sociala medier som står i strid med Sverigedemokraternas åsikter och grundläggande värderingar, innebär det ett stort problem. Inte minst då det uppenbarligen verkar finnas medlemmar som på fullt allvar tror att man kan företräda en linje officiellt och en helt annat när man tror att man är anonym, i detta fall i kommentarsfälten i sociala medier.

Det går naturligtvis inte, om nu någon trodde det. Jag tar för givet att det kommer att få konsekvenser i de fall ideologiska övertramp har skett. Med det sagt borde vi ställa oss frågan om medias reaktioner på Expressens uppgifter håller sig inom rimlighetens gränser. Själv tycker jag det inte. För det första ska vi komma ihåg att det trots allt rör sig om ganska få individer Expressens AFA-kamrater i Researchgruppen har hittat (jag syftar då på det första avslöjandet där individer med koppling till Sverigedemokraterna hängdes ut).

När media trots det försöker skuldbelägga hela partiet, och till och med försöker påskina att det skulle vara ett utbrett problem inom Sverigedemokraterna, far man med osanning. Snarare visar det på medias desperation och många gånger totala avsaknad av förmåga att vara den objektiva granskare en demokrati behöver. För det andra är uppgifterna ganska ointressanta om man inte sätter in dem i ett större sammanhang. Till exempel bör man ställa sig frågan hur det ser ut på andra debattsidor på nätet, men också hur det ser ut i övriga partier.

Det sistnämnda är viktigt. Låt mig exemplifiera; i valrörelsen 2006 påstod Expo att omkring tio procent av Sverigedemokraternas kandidater var dömda för något brott. Detta fick ett stort genomslag i media, som gjorde allt för att använda uppgifterna till att smutskasta Sverigedemokraterna. Många av oss, däribland undertecknad, försökte då påpeka att uppgifterna är ganska ointressanta om man inte sätter in dem i ett större sammanhang, det vill säga även kontrollerar hur det ser ut i övriga partier. Det var man dock inte intresserad av. Här handlade det endast om att göra allt för att misskreditera Sverigedemokraterna.

Några dagar innan valet 2006 avslöjade Sveriges Radio Ekot följande: ”Nästan var femte person som kandiderar för de stora partierna till riksdag och kommuner, cirka 19 procent, har förklarats skyldiga i domstol, eller vid lindrigare brott av åklagare.” Det visade sig alltså att övriga partier hade dubbelt så många dömda på sina listor än vad Sverigedemokraterna hade, och då ska vi komma ihåg att de allra minsta förseelserna (som ger böter som delas ut av polisen) inte hade tagits med i undersökningen.

Helt plötsligt var det inte lika intressant för media att lyfta fram Sverigedemokraterna som ett brottsbelastat parti. Jag tror att ni alla förstår varför. Om vi då återgår till det aktuella fallet med anonyma näthatare, så är det naturligtvis allvarligt att det finns individer med kopplingar till Sverigedemokraterna som beter sig på detta vis. Men, precis som i fallet med brottsbelastade kandidater, går det inte att dra några som helst slutsatser om man inte gör en bredare jämförelse och sätter det i ett större sammanhang.

Min magkänsla säger mig dock att media inte har något som helst intresse att göra en sådan jämförelse. Här handlar det om att angripa Sverigedemokraterna och inget annat. Och då är allt uppenbarligen tillåtet. Avslutningsvis, när det gäller Expressens arbetsmetoder och deras samarbete med de våldsförespråkande extremisterna i Researchgruppen med sina AFA-kopplingar, finns det naturligtvis mycket att säga.

Jag tänker lämna det därhän denna gång. Jag vill dock länka till en video där Expressens reporter Niklas Svensson klart och tydligt uppger att det finns anställda på Expressens redaktion som inte bara sympatiserar med våldsvänstern, utan som dessutom själva har deltagit i samma våldsvänsters aktioner mot oliktänkande. Om det nu är så det ser ut på Expressen, kan man naturligtvis ställa sig frågan hur det ser ut på andra redaktioner i Sverige. Samtidigt ska vi komma ihåg att en klar majoritet av Sveriges journalistkår sympatiserar med något av våra vänsterpartier. Och med det i bakhuvudet är det inte speciellt förvånande att stora delar av media väljer att, helt okritiskt, haka på Expressens drev.

Richard Jomshof, SD-Kuriren