John Dudley Leyton (född 17 februari 1935 i Frinton-on-Sea, Essex) är en engelsk skådespelare och sångare. Som sångare är han mest känd för sin hitlåt, ”Johnny Remember Me” (skriven av Geoff Goddard och producerad av Joe Meek), som nådde nummer 1 på Storbritanniens singellista i augusti 1961. Hans uppföljande singel, ”Wild Wind”, nådde nummer 2 på listorna.
Vid sidan av sång, ledde Leytons skådespelarkarriär honom till flera tv- framträdanden och filmer under 1960-talet. Hans filmer inkluderade The Great Escape, Guns at Batasi, Von Ryans Express och Krakatoa, east of Java. År 2009 hade han också en liten roll i filmen Telstar, en biografi baserad på Joe Meeks liv, där en yngre Leyton själv spelas av Callum Dixon.
Leyton gick på Highgate School, efter fullgjord värnplikt studerade han drama och finansierade studierna på dramaskolan med småroller i filmer och på tv. Hans första stora roll var hans porträtt av Ginger i en anpassad GranadaTV-version av Biggles från 1960 , vilket gav honom en svans av unga kvinnliga fans och populariteten ledde till bildandet av en John Leyton fan club.
Efter framgångarna med Biggles blev Leyton övertalad av sin chef Robert Stigwood, att delta i en audition som sångare för skivproducenten Joe Meek, och därefter producerades en cover av ” Tell Laura I Love Her ”, som släpptes på Skivbolaget Top Rank. År 1961 var dock Top Rank övertaget av EMI som sedan kontrakterade Leyton till deras skivbolag HMV. EMI hade redan släppt Ricky Valance version av samma låt. Medan Leytons inspelning drogs tillbaka för försäljning, nådde samtidigt Valance version Nr. 1 på den brittiska listan.
En andra singel, ”The Girl on the Floor Above” släpptes av HMV, men blev aldrig någon riktig succé. Hans första stora hit, ”Johnny Remember Me” sammanföll med hans framträdande som skådespelare i den populära ATV TV-serien Harpers West One, där han spelade en sångare som heter Johnny Saint Cyr. Leyton framförde ” Johnny Remember Me ” under showen (uppbackad av Outlaws), och låten hamnade direkt på första plats. Hans nästa singel, ”Wild Wind”, nådde nummer 2 på Brittiska singellistan, men senare singlar har hamnat långt bak på listorna. Den 15 april 1962 uppträdde Leyton på NME Poll-Winners Konsert på London Wembley Pool. 1963 slutade Meek och Goddard engagera Leyton, och hans karriär dalade, även om han hittade en hel del arbete inom tv och film för att försörja sig. Trots försök att ge Leytons musik mer av en ” grupprofil” genom att ge honom en kompgrupp, ”De Leroys ’, så dalade hans sångkarriär i början av 1964.
Leyton var ett välbekant ansikte i film och TV under början av 1960-talet. Han spelade sig själv i Dick Lesters film ” It’s Trad, Dad!” 1962, och spelade även in sin senaste singel ”Lonely City” i en radio-studio. I ”The Great Escape” (1963) spelade han tunnelgrävaren Willie Dickes, en av de tre karaktärer som lyckas rymma. Han syntes också i ”Guns på Batasi” 1964, ”Every Day is a Holiday” (aka Seaside Swingers i USA) och i ”Von Ryans Express” starring Frank Sinatra och Trevor Howard 1965. I ”Krakatoa, öster om Java” (1969), spelade han formgivaren av en dykarklocka.
Från 1966 till 1967 spelade Leyton huvudrollen som SOE Royal Navy löjtnant Nicholas Gage, en expert på sabotage i Jeriko, en amerikansk tv-serie om spioneri under andra världskriget.
Han återvände till Storbritannien i början av 1970-talet och försökte, utan framgång, att återuppta sin sångkarriär genom kontrakt med York skivbolag 1973. ”Dancing In The Graveyard c / w. Riversong (York SYK 551) och en LP,”John Leyton” (York FYK 416) släpptes samma år. Ett år senare (1974) gjorde Leytonscover version av Kevin Johnson hit , ”Rock ’n’ Roll (jag gav dig de bästa åren i mitt liv c / w. Highway Song. York YR 210.)” som gavs ut i Storbritannien, men utan framgång. I mitten av 1970-talet, spelade Leyton i ITV -tv serien, ”The Nearly Man”. Rollerna blev färre och under 1970-talet och i början av 1980-talet var han inte längre aktiv inom showbusiness.
Under 1990-talet började han dock framträda i ”Solid Gold Rock ’n’ Roll Show”, med artister som Marty Wilde och Joe Brown.
Leyton fortsätter att turnera i Storbritannien och Skandinavien med sina gamla hits (ibland med stöd av bandet ”The Rapiers”) och dessa kan följas i realtid på hans officiella hemsida.
Discografi och lite annat finns att läsa på engelskspråkiga Wikipedia
Tell Laura I Love Her 1960
Johnny Remember Me 1961
Wild Wind 1961
Lone Rider 1962
Detta inlägg har producerats av Law of the Land och Olli Rein. Nästa inlägg kommer på torsdag 21/11 kl. 15:00
Nu går vi tillbaka till John Leyton och en liten hit på UK-listan.
Lonely City 1962
Dave Clark five startades av några Tottenhams fans, som ville fylla ut White Hart Lane med spelningar när det inte var matcher. De hamnade dock i Nordamerika så småningom. Hur mycket som sen gick till Tottenham är nog inte officiellt. Nu vet ni något om dessa två grupper innan vi möter dem på våra spelningar på Petterssons.
Det har att göra med resonanslådor. Vissa grupper hade ett uppbyggt golv med mycket luft i, där man fick förstärkning av fottramp som hela gruppen producerade. Ett sådant band var the Honeycombs 1963 – 1967 som slutade när deras manager dog. Managern var Joe Meek och hur han dog får man ju reda på i en artikel. Han blev osams med sin kvinnliga hyresvärd och sköt henne till döds och använde sedan vapnet till sitt eget självmord.
En annan framgångsrik grupp knuten till Tottenhams fotbollslag i London, var Dave Clark five, som var mer kända i Nordamerika än hemma i England. De hade samma sort av uppbyggda golv som förstärkte deras fottrampande mycket.
De andra mindre lådorna fanns på instrument där de kunde gömmas, Allt detta är idag ersatt med elektronik.
Kan detta vara ett kort svar på din fråga allemand? Inte ett fullständigt svar, men tillräckligt nära. De uppbyggda golven har jag känt till sedan tidigare, men inte de mindre lådorna.
The Honeycombs gjorde ett par bra låtar, vilka båda slog i Sverige vill jag minnas, men här var det ”That`s the way” som la beslag på förstaplatsen några veckor hösten 1964 på tio i topp. Den gick väl också bra på försäljningslistan som fanns på kvällstoppens tjugo låtar, men vilken plats den pikade på minns jag inte. Den singeln har jag ägt och kanske finns den kvar bland det som åkt ned i källaren. Det var stämsång mellan den kvinnliga trumslagaren Honey Lantree och hennes äldre bror John Lantree. Honey var nog den första kivinliga trummisen inom pop- och rockmusiken. Tyvärr blev deras saga alltför kort, då de slutade på grund av managern, som väl var Joe Meek, hans låtskrivare hade gjort åtminstone guldskivan ”Have I the Right” sommaren eller våren 1964. Där det stampades för glatta livet på det upphöjda golvet. Fråga Law of the Land när han kommer ikväll!
Du har mejl, Olli.
John Leyton – Oh Lover
Kan du ge oss en hint om var vi kan hitta fakta till detta, så klarar vi nog det, tveksamt annars, men då är du väl snäll och berättar det för oss. Det kan du ju köra genom mejl till oss genom bloggen. Har du någon låt du saknar här eller är favoriten med den här gången från början?
Joe Meek och hans berömda mystiska lådor som fick fram soundet hos många av de brittiska artisterna vid den tiden förtjänar en egen artikel av er grabbar.
The Girl on the Floor Above 1960