Insändare från Lilla My
Så sjöng Mats Rådberg & Rankarna 1983. Var och varannan gnolade på låten och den blev en riktig landsplåga det året. Det var på den tiden en karl fortfarande kunde vara karl, och gå ut på sin täppa, hugga och klyva sin ved och sen peta in i brasan.
Boken Ved allt om huggning, stapling och torkning – och vedeldningens själ har redan väckt uppmärksamhet, inte bara här hos Pettersson utan också på hemsidorna för Fria tider och Expressen. Det måste väl vara så att universitetslektor Jonas Engman värnar om vår miljö. Eldar man så uppstår en massa rök som kanske kan påverka den globala uppvärmningen, och kanske annat också, man vet ju inte vad växthuskramarna hittar på. Men det hela säger nog mer om Jonas Engman själv, han har förmodligen suttit för länge på sin rumpa på Stockholms universitet och fått ”frökenhänder”, så att han inte orkar svänga en yxa utan känner mankraften sina.
Engman påstås hävda att ”nordisk ved skulle vara samhällsskadligt”. Är det bättre att importera litet ädelträ från regnskogarna till fredagsmyset? För då vill jag peta in en pinne i brasan, grilla korv, steka äpplen eller bränna på litet mashmallows i min öppna spis.
Engmans påstås vidare hävda att det ”inte är oproblematiskt att det skapas bastioner som står i strid med ideal om jämställdhet och integration”. Va??? Jag är kvinna, jag gillar att såga ved, hugga går också an bara inte vedklabbarna är för grova, för då får jag tillkalla maken eftersom jag inte har hans fysiska styrka. Inte 17 har det med jämställdhet att göra. Det har med ekonomin att göra. Kan jag peta in en pinne i brasan efter ett av mina nedtagna träd eller andra överblivna plankstumpar så spar jag in litet på min elkostnad, för jag behöver inte ha på min elvärme lika mycket. Men ack, vi har en tradition med vedeldning, och sådant kan ju inte vara tillåtet för vi har ju inga traditioner i Sverige eller Norden heller för den delen. Och att veta litet om ved och eldning är viktigt, fråga vilken sotare som helst. För att uppnå maximal effekt ska det helst vara björkved, absolut inte ek för den avger syra vid förbränning som skadar skorstenen i synnerhet om den är av plåt. Veden ska vara rätt torkad för att inte sota igen skorstenen etc etc. Jag/vi fick beröm av vår sotare vid senaste sotningstillfället förra året, för han kunde se att vi eldade rätt, alltså hade behandlat veden på rätt sätt.
Men i den takt som fler och fler böcker bedöms som rasistiska, kan vi med öppna spisar och braskaminer snart anordna våra egna bokbål, såvida inte offentligt sådant påbjuds. För den som missat Wikipedias definition av ’bokbål’ kommer här en kort sammanfattning:
”Bokbål är en ceremoni där man med hjälp av eld förstör böcker. Bokbål har kommit att bli en symbol för auktoritärt eller totalitärt styre med begränsad tryckfrihet och yttrandefrihet. Heinrich Heine (1797-1856) skrev att ”där man bränner böcker bränner man till slut även människor”.
Vad har vi då för böcker att kasta in i brasan istället för pinnar? En del har det ju blivit: Behrang Miris så hatade Tintin, Stina Wirséns bok om Liten Skär, Pippi Långstrump och hennes negerkung till far m fl.
Men en bok har man glömt och som nu även filmatiserats och nyss haft premiär, Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam. Den har förvisso fått viss kritik för att den är litet väl 50-talspåverkad. Av ren nostalgi har jag köpt boken som utkom första gången 1949. Alla hennes böcker var de som jag slukade efter att ha passerat Enid Blytons Fem-böcker, som också torde passa på bokbålet, eller hur Engman, barnens mamma står ju i köket hela tiden – icke jämställt!
Om man läser Maria Langs första deckare så bör den väl platsa i gruppen ”förhatliga böcker” för på sid 133 i 2013 års nyutgåva kan man läsa följande ord, som lagts i fjärdingsmannens mun.
”Jag ska säga henne att vi har inte haft något mord här i Forshyttan på nitti år. Och då var det en tattare, som slog ihjäl sin kärring och stoppade henne i ett gruvhål. Folket här uppe är rejält och gudfruktigt och har respekt för andras liv och egendom. Men när det kommer dragandes en massa stockholmare, den ena konstifikare än den andra, så ska en inte förundra sig över att det blir elände och illgärningar”.
Orden riktades till bokens Puck som tydligen tänkte till över hans ord, för boken fortsätter ”Det värsta var att jag måste ge honom rätt. Vi passade inte in i miljön, och det var fullt begripligt om urinvånarna betraktade oss med misstro”.
Man kan ju fråga sig, vilka som är de riktiga nazisterna i dagens Sverige? Tänk på bokbålen i Tyskland under 30-talet, då det från 1933 och framåt anordnades ett flertal bål med böcker vars författare ansågs opassande för naziregimen och den nazistiska ideologin.
Lilla My