Den senaste tiden har debattvågorna gått höga om det grova näthat som riktas mot kvinnor i offentlighetens blickfång. Vi i Sverigedemokraternas kvinnoförbund SD-Kvinnor välkomnar att ämnet uppmärksammas, då det är ett problem som tillåtits pågå alltför länge i det tysta.

De aggressioner som riktas mot offentliga personer är inte bara en obehaglig upplevelse som kan ge men för den enskilt utsatta. Det är ett demokratiproblem som Sverige står inför. Det är därför ytterst beklämmande att bevittna hur flertalet debattörer utnyttjar frågan som ett politiskt slagträ genom att utpeka och anklaga ett enskilt riksdagsparti som ansvarigt för näthatet.

Ett tydligt exempel av många är hur Jan Guillou i en livesändning på Aftonbladet för några dagar sedan deklarerade att Sverigedemokratiska kvinnor inte existerar – och än mindre kan utsättas för näthat.

Vi förstår att Guillous utspel delvis gjordes för att provocera. Men frågan är om hatet i samhället minskar genom att en av landets mest upphöjda författare och krönikörer offentligt förlöjligar och hånar redan utsatta personer, så som görs mot sverigedemokratiska företrädare.

En annan uppseendeväckande detalj i den senaste tidens diskussioner kring näthat är den daterade och förlegade kvinnosyn som ständigt vädras, och som även kom upp till ytan i utfrågningen av Jan Guillou: Män är perverterade kvinnohatande förövare och kvinnor är sköra offer.

Att förenkla ett problem så mycket att det paketeras om till att handla om något annat är i sig besynnerligt. Men märkligare är hur detta resonemang frodas i ett samhälle så präglat av synen på jämställdhet mellan könen. Den frågeställningen kräver sitt eget utrymme, och tills dess nöjer vi oss med att notera det hyckleri som många ger uttryck för på området.

Näthat riktas inte bara mot ett kön eller en politisk åskådning. Det är inte heller så att de som står bakom näthatet är av ett visst kön och har en specifik politisk hemhörighet, vilket många i debatten försöker göra gällande.

”Du är rasist åhhh gumman jag vill faktiskt slicka din svenska fitta tills du ber om mer” – Kvinnlig avsändare

”Vilka vackra barn du har. Synd att de har en jävla slyna till mamma” – Anonym avsändare

”Skäms du inte din lilla blatte? din feta griiiiiiiiiiiiiiis…..Har du blivit mobbad av invandrare förut eller? Hoppas du o din feta blonda kompis har haft en skön trekant med hunden som hon pussar på hela tiden. . .” – Kvinnlig avsändare

Citaten ovan är ordagrant hämtade ur mail vi fått, och flera av avsändarna är alltså kvinnor. Många liknande exempel finns – som SD-Kvinnor har vi själva erfarenheter av näthatet. Även vi får ta emot meddelanden där det utförligt beskrivs hur vi ska förnedras och tvingas utföra oralsex. Även vi utsätts för rasistiska skällsord med anledning av vår härkomst eller våra kärleksval i livet. Även vi har fått oräkneliga beskrivningar av hur hatarna planerar att avsluta våra liv.

Utöver det hat vi får via internet tillkommer även erfarenheter av att få hemmen vandaliserade – bland annat med raketer skjutna mot de rum där våra barn sover, mitt i natten – familjerna kartlagda och hotade, telefonsamtal och fysiska brev med hot om kroppsstyckning och att våra bröst ska stekas i smör, samt mycket mer.

Att för oss okända personer kommit fram och tittat oss i ögonen samtidigt som de utlovat våldtäkt och ond bråd död är även det erfarenheter vi gärna sluppit – men något vi tvingas uthärda för vår politiska övertygelses skull.

Det är med dessa erfarenheter i bagaget vi välkomnar uppmärksammandet av näthatet och intresserat följer ledarsidor, nyhetsreportage och twitterflöden. Det är där vi noterat hur våra erfarenheter förringats, förnekats och även hånats. Vi har väldigt svårt att tro att de debattörer som engagerat sig i frågan skulle uttrycka sig på samma sätt mot utsatta kvinnliga bloggare och journalister som Jan Guillou uttrycker sig om sverigedemokratiska företrädare.

De skulle sannolikt heller aldrig hävda att de drabbade som trätt fram och berättat om sina upplevelser iklätt sig en offerkofta och martyrroll. De dubbla måttstockar som råder blir genom detta tydligt blottlagda. Det är den verklighet vi Sverigedemokrater lever i.

Syftet med detta inlägg är inte att fiska efter sympatier. Vad vi vill är att bredda debatten om näthatet. Förhoppningsvis kan den leda fram till något konstruktivt, framför försöken att plocka politiska poäng. Frågan handlar i grunden om mycket mer än hat från anonyma skribenter på internet.

Vi behöver tala om det hot mot demokratin som uppstått i Sverige. Bristen på respekt för olika politiska åskådningar har gått så långt att förtroendevalda väljer att lämna sina uppdrag på grund av rädsla för vad de utsatts för. Att förfäras över hat riktat mot vissa men förneka, håna och ursäkta hat riktat mot andra är inget annat än hyckleri.

I förlängningen leder detta bara till att hatet eskalerar.

Länge har Sverige levt med myten om att det finns ett fint hat mot så kallade borgarbrackor. I de sammanhangen kan Sverigedemokrater samtidigt benämnas som löss eller ges andra, ännu värre epitet. Men för att komma tillrätta med näthatet måste allt hat och alla hot fördömas. Det finns inga ursäkter.

Vi SD-Kvinnor kommer aldrig rättfärdiga, acceptera eller se mellan fingrarna på hot mot våra politiska meningsmotståndare.