TRANSCOM AB är Europas mest geografiskt spridda bolag inom outsourcing av Customer Relationship Management (CRM). I hela Europa jobbar ca 13000 kommunikatörer på 33 språk för över 100 klienter i 28 länder på 55 olika service center.
Transvoice förmedlar och administrerar tusentals tolk- och språktjänster per dag, till stat, kommun, myndigheter, förvaltningar samt privata företag och organisationer i hela Sverige. I vårt nätverk ingår ca 3.000 tolkar och översättare som representerar 206 språk och dialekter. Vi levererar språktjänster dygnet runt, med målet att erbjuda marknadens bästa tillgänglighet och servicenivå. Tjänsterna omfattar alltifrån översättning på olika språk, uppdrag med kontakttolk eller telefontolk, till den unika tjänsten TolkDirekt.
Är du tolk och önskar arbeta med kontakttolkningar, tveka inte att kontakta oss. Just nu söker vi tolkar i alla språk över nästan hela landet.
-Pettersson ser att 3000 tolkar representerar 206 språk bara i Sverige och bara för detta företag, Transcom AB som ägs av Kinnevik, TV4 och i styrelsen sitter bland andra Björn Rosengren (S) och Anders Milton f.d. Röda Korset.
Dessa herrar är inte rumsrena i mina ögon och jag tvivlar på att företaget är det men frågan är eftersom landstingen är jättestora kunder hos tolkbolagen, hamnar kostnaderna på sjukvården eller migrationsverket?
Jag kan gissa lika bra som ni, eftersom allt görs för att dölja invandringens verkliga kostnader och sjukvården går på knäna…
För 5 år sedan var det en Svensk ungdom 17 år som gjorde bort sig i Spanien och det blev rättegång där, jag som anhörig åkte dit och jag fick ordna allt med tolk själv + att jag fick betala tolken ur egen ficka. Till saken hör också att Svenska ambasaden inte lyfte ett finger dom var inte ens på besök dom 4 veckor han var inlåst där,däremot fick dom besök av Norska utlandskyrkan och dom var mycket besvikna på Svenska myndigheter.
Tyvärr en följd av den huvudlösa politik som har bedrivits i Sverige allt sedan den stora invandringen började välla in över vårt lands gränser. Redan på 70-talet var det ett evigt tjat om hemspråksundervisning, framförallt för att ge arbetslösa icke anställningsbara utländska kvinnor lite jobb.
Det var definitivt inte för barnens bästa, de ville i allmänhet inte gå till hemspråksundervisningen, hemspråket hörde de hemma, de ville lära sig svenska.
Men det fanns en agenda, billig dåligt utbildad arbetskraft. Attityden var dessvärre lika illa i lärarrummen.