En bra ledare från Dagens Nyheter. Läs HÄR

Domen på 12 års fängelse står fast för Munir Awad, svensken som planerade en terrorattack mot den danska tidningen Jyllands-Posten. Det beslöt hovrätten i Köpenhamn på torsdagen.

Det har inte skrivits speciellt mycket i Sverige om de fyra män som förberedde attentatet i december 2010. Märkligt nog, eftersom det var en spektakulär och blodig plan. Som hämnd för publiceringen av Muhammedkarikatyrerna skulle de storma redaktionen. Där skulle de binda så många människor som möjligt med buntband och skjuta eller skära halsen av dem. Bland bevismaterialet fanns en kpist, en pistol, en ljuddämpare och buntbanden.

Inte heller domen mot Nasserdine Menni i augusti i fjol satte något större avtryck i svenska medier. Han var finansiär åt Taimour Abdulwahab, mannen som sprängde sig i luften på Drottninggatan – även det i december 2010 – men misslyckades med att ta de hundratals stockholmare med sig som var hans mål.

De senaste månaderna har det pågått en våldtäkt mot människors fria vilja, kvinnans rättigheter och ovärderliga kulturskatter i Mali. Beväpnade islamistiska ligor har infört sharialagar, terroriserat, mördat, bränt och slagit sönder.

Den planerade attacken i Köpenhamn, det misslyckade bombdådet i Stockholm och terrorn i norra Mali är tre exempel av många på hur tyst det är kring den våldsbenägna typen av islamism. De västerländska krafter – fredsrörelser, intellektuella, debattörer – som vanligtvis snabbt kastar sig ut till försvar för hotade människor och värden tycks inte anse att denna extremism är värd särskilt stor uppmärksamhet.

Ett undantag är när till exempel Muhammedkarikatyrer eller Lars Vilks diskuteras. Då tenderar debatten dock att handla om vem som agerar mest förkastligt, konstnären som avbildar profeten Muhammed eller den som försöker döda konstnären.

När Israel bordade Ship to Gaza i oktober skrevs debattartiklar, protestlistor och bojkottuppmaningar. Men om de militanta islamisternas ständigt pågående övergrepp i till exempel Mali, Nigeria, Pakistan och Afghanistan tycks inte debattörerna ha särskilt mycket att säga – trots att dessa terrorister orsakar tusentals dödsfall, hotar det fria ordet, förtrycker kvinnor och föraktar demokrati, religionsfrihet och mänskliga rättigheter.

En förklaring till denna tystnadens kultur är att kritik mot jihadismen förväxlas med kritik mot muslimer i allmänhet. Man vill inte ge islamofoberna näring eller riskera att hamna på deras sida i debatten. Att den som yttrar sig offentligt är försiktig med att sprida fördomar är bra – men så svårt är det inte att dra en tydlig gräns mellan den lilla minoriteten våldsbenägna islamister och resten av den muslimska världen.

Islamisternas terror drabbar dessutom framför allt andra muslimer, vilket tydligt framkommer i Mali. Där har människor praktiserat sitt fredliga islam i generationer, tills deras liv slogs sönder av extremister som krävde absolut lydnad till sin egen medeltida version. Det är en typ av religiös kolonialism som borde ha fått västerländska intellektuella att storma barrikaderna – i stället vänder de blickarna någon annanstans. Det är dels ett svek mot utsatta muslimer, dels en underförstådd signal om att universella mänskliga rättigheter inte gäller muslimska länder, att man inte kan ställa samma krav på Dem som på Oss.

De senaste åren har sett en ökad medvetenhet från Sveriges regering och polis om extremisternas hot mot demokratin och det öppna samhället – oavsett om detta är höger-, vänster- eller religiöst präglat. Det är ett efterlängtat uppvaknande. Det finns ingen anledning att överdriva hotet, men sannerligen inte heller att förringa eller förtiga det.

DN