Hon kom som publik till ett BBC program, tog plats på bakre raden och hade ingen tanke på att hon skulle tala under direktsänd TV debatt.
Till en början lyssnade 35-åriga fru Bull tyst då de diskuterade frågor som skandalen med stormarknadens hamburgare, som hade blandats ut med hästkött.
Men när ämnet flyttades till invandring i familjens hemstad Boston i Lincolnshire, kunde hon inte hålla tyst längre.
Efter att ha hört professor Mary Beards svepande påståenden om problemen med invandrarna, kunde fru Bull inte låta bli att försöka få ordet. Hon viftade frenetiskt med sin hand tills hon uppmärksammades och fick ordet!
”Boston är på bristningsgränsen. Lokalbefolkningen orkar inte mer”, sade hon och hennes röst darrande av känslor och ilska. ”Om man går ner till Boston High Street, är det precis som om du är i ett främmande land. Det måste få ett slut. Känslorna är på bristningsgränsen”. När hon hade slutat tala blev det en kort tystnad och sedan hänryckta applåder.
Efter programmet var slut, hyllade publiken fru Bull som en hjältinna, skakade hennes hand och gratulerade henne för att ha vågat tala ut om de långsiktiga effekterna av massinvandringen.
Läs mer om denna vardagshjältinna HÄR
FjärranÖsternRedaktionen konstaterar: Hade denna hedervärda dam kommit fram till Täppas, så hade han snoppat av henne efter 10 sekunder och spelat en blatterap i stället.
Vilken kvinna! Vilken förebild för mänskligheten! Dessvärre tror jag att denna kvinna i Sverige bemötts av tystnad, generade leenden, och mycket obekväma blickar ner i golvet.
Och fackeltåg mot ”rasisten” utanför hennes hem.
Nästa gång som någon tar bladet från munnen och talar sanning, så kommer publiken att resa sig upp och applådera. Sedan när de står då har de rest sig, det har skett en rörelse från förlamningen som vi har drabbats av.
Här skulle man blivit utslängd ur studion om man sagt såna saker…