Kära vänner

Dispatch International har som känt skapat viss oro i den etablerade svenska pressen och politiska eliten, och det avser vi göra även i fortsättningen eftersom det verkligen behövs.

Därför har vi beslutat att välja en artikel som ”Powerplay i veckan”. Denna vecka handlar den om Ulf Nilsson, som gav efter för påtryckningar från media och framför allt Expressen.

Henrik Ræder Clausen
 Dispatch International 

”Kollegerna agerade som svultna rovdjur”

Av Maria Celander

Ulf Nilson är känd för sina kontroversiella krönikor i Expressen och att hans medverkan i Dispatch International skulle väcka uppseende, det förstod chefredaktören Ingrid Carlqvist. Men det fullständiga jordskred av indignation och ilska som Nilsons medverkan i tidningens första nummer genererade, framförallt på Twitter, hade hon inte räknat med.

– Reaktionerna var tudelade. Många var glada och skrev uppskattande om Ulf Nilson, att han än en gång visat sig orädd och inte lät sig skrämmas av etablissemanget. Men journalistkollegerna uppförde sig som svultna rovdjur. De kastade sig över Ulf Nilson och slet honom i stycken, säger Carlqvist.

Och nu hände det som verkligen chockade Ingrid Carlqvist. Ett par timmar efter att drevet gått igång, meddelade Ulf Nilson via TT Spektra att krönikan var ett misstag – han visste inte vilken typ av tidning Dispatch International var. För övrigt var krönikan ändå en engångsföreteelse, menade Nilson. Båda påståendena är rent lögnaktiga, enligt Ingrid Carlqvist.

– Jag har mejl redan från i höstas, som visar vår överenskommelse att han, på egen begäran, skulle skriva två krönikor i månaden. Där framgår också att han läst tidningen på nätet och tyckte att den var ”spännande”, säger hon.

Ulf Nilsons agerande kom därför som en enorm besvikelse. Hade det rört sig om en ung, orutinerad journalist hade reträtten varit mer förståelig, menar Carlqvist, men nu handlar det om en mycket garvad reporter – Ulf Nilson fyller 80 år i år och är inte i någon känd beroendeställning.

– Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skrev ju ett lång och mastigt blogginlägg om att redaktionschefen Per Anders Broberg haft ett samtal med Ulf Nilson om hans medverkan i vår tidning. Jag vet inte om de har någon hållhake på honom eller vad som sas, men uppenbarligen var det någonting som fick honom att ändra uppfattning om Dispatch International. Plötsligt var vi inte spännande längre, säger Carlqvist syrligt.

Bortsett från att det är tråkigt att förlora en duktig krönikör, ser hon ett större problem i ”Ulf Nilson-gate”. Det är inte första gången folk som medverkar i Dispatch International hotas, hånas och chikaneras å det grövsta, och dessvärre finns anledning att anta att det heller inte är den sista.

– Svenska journalister vet att vi har rätt när vi påstår att de i 30 år undanhållit sanningen för svenska folket. Deras enda möjlighet att hindra denna jättelika skandal från att komma till allmänhetens kännedom är att försöka tysta oss. Därför försöker de skrämma både läsare och medarbetare. De slänger epitet som rasist och islamofob omkring sig, men har ännu inte lyckats beslå oss med ett enda faktafel.

Du säger att du har flera mejl från Ulf Nilson, tänker du publicera dem?
– Nej, jag tycker alldeles för mycket om honom för att göra det. Jag inser att han har stått under en omänskligt hård press för att ta avstånd från oss på det vis han gjorde, och önskar honom inget ont. Jag hoppas verkligen inte att det ska bli nödvändigt att publicera mejlen.