Underläkaren Omid Aghajari skrev nedanstående intressanta krönika den 28/9. Varför är Muhammed heligare än Jesus? Jag kan inte förbise att människoliv tas i samma Guds namn som jag tillber dagligen, skriver Omid Aghajari.

Är Muhammed heligare än Jesus?

Jag bokstavligen tappade hakan när jag första gången läste skildringen av islams profet Muhammed (frid vare över honom) i Salman Rushdies roman ”Satansverserna”. Jag slog igen boken, ställde tillbaka den i bibliotekshyllan och svor att aldrig vidröra den igen, att aldrig läsa någonting skrivet av Rushdie. Han hånade Gud, profeten, änglarna, islam, till och med sig själv (pakistanier och muslim som han är till ursprunget) – ja, hela den muslimska världen – med sin bok. Reducerade vårt allra mest heliga till underhållning för västerlandets bokmarknad. Han hånade mig.

Åren gick, jag avlade läkarexamen och började arbeta på en avdelning för cancersjuka, många i ett sent skede av sin sjukdom. Min vardag präglas av närheten till döden. Vi arbetar dagligen med att med den enskilde patienten kämpa mot döden och för livet. Varje dag är ödesdiger och varje dag påminner en, vare sig man vill eller inte, om livets skörhet. Om att det är en ynnest att kunna ta för givet en morgondag. Att en del saker är viktigare än andra i ljuset av en förestående död. För mig har det blivit min bönematta och kärleken till litteratur. Båda gamla passioner som försummats.

Men det är plötsligt inte längre lika lätt att be och läsa samtidigt, att vara muslim och litteraturintresserad – att älska Gud och det fria ordet. Inte när man snart är trettio år gammal, jobbar där jag jobbar och ser sig själv som en framtida förälder/förebild. Jag kan inte längre förbise den inneboende konflikten mellan bönemattan och böckerna som jag gjorde när jag slog igen Satansverserna och gick till nästa bok, eller som jag gjorde när jag slutade läsa tidningarna i och med uppståndelsen kring Muhammedbilderna i danska Jyllandsposten. Jag kan inte förbise att människoliv tas i samma Guds namn som jag tillber dagligen och i samma profets namn som jag prisar i mina böner. Muhammedfilmen, en fjorton minuter lång, dåligt regisserad, dåligt spelad och smaklös lågbudgetkortfilm gjord i USA har orsakat ytterligare en våg av protester och våldsdåd i den muslimska världen.

Och droppen: Efter en mycket lång frånvaro från kollektivt religiöst liv står jag förra fredagen i moskén tvagad och vänd mot Mecka och ska alldeles till att uttala bönens första ord när en kille, troligen yngre än jag, kommer fram, avbryter mig, viftar med handen mot mitt öra och på arabiska och bruten svenska säger något i stil med att ”det är förbjudet för en muslim att ha på sig öronsmycken och dina böner gills inte om du ber med dem”. Jag viftade bort killen lika arrogant som han läxade upp mig inför de andra i moskén, bad mina böner med händerna darrande av ilska och lämnade moskén svärande att jag aldrig skulle återvända.

Händelsen i moskén kan synas trivial men den gav mig en provsmak på vad förtryck och förföljelse innebär. Fråntagandet av ens frihet och självbestämmanderätt, av ens värdighet och mänsklighet. Och obehaget, rädslan, när man inser att främmande människor hyser så starka, negativa känslor gentemot en. Killen i moskén talade till mig som till ett dumt får. Och medan jag bad kunde jag i ögonvrån se hur han skyndande till några äldre män i moskén och började diskutera med dem. Och så blickarna som följde mig när jag lämnade lokalen.

Väl ute kom jag plötsligt att tänka på Salman Rushdie och hans öde. Jag skämdes, inte bara för min underlåtenhet att försvara honom utan min egen hårda dom över honom, mitt hat mot honom, som jag aldrig träffat. Jag gick från moskén till Akademi bokhandeln och köpte hans nya självbiografiska bok, ”Joseph Anton”, som skildrar hans år under jorden efter Satansverserna.

Monoteismen utgör islams grund. Den genomsyrar allt från Koranens verser till de mönster som pryder moskéers väggar. Islamisk konst återspeglar den monoteistiska doktrinen: Gud är en till sitt väsen, allomfattande, ofödd och odelbar, endast Gud kan skapa från intet och endast Gud ska avgudas. Därför avbildar islamisk konst i sin renaste form inga levande väsen utan använder sig av abstrakta, geometriska mönster som dessutom är konstruerade så att ingen del av mönstret dominerar helheten eller sticker ut, utan bildar ett intrikat, mångfasetterat system – som skapelsen själv där endast Gud dominerar, där Gud är störst. Inte ens växter avbildas, för att inte tala om människor, profeter, eller rentav Gud själv i statyform. Profeten Muhammed (f.v.ö.h.) ska inte avbildas inte för att han är för helig, utan för att förhindra idolisering och avgudadyrkan. Hans grav är oansenlig och bör enligt ortodox, sunnitisk islam helst inte ens besökas. Han var blott en budbärare som han själv så många gånger underströk.

Gud är en och Muhammed är hans utsände, vittnar följaktligen muslimer dagligen under bönen, med övertygelse. Så varför denna våg av otyglat ursinne över ett filmklipp? Varför inte vara trygg i sin egen tro i stället för att kräva att icke muslimer/troende ska följa islamiska normer? Är det inte mera logiskt för en muslim att helt enkelt undvika att titta på nidbilder och filmklipp? Och hur kommer det sig att ingen upprörs över de otaliga nidbilder och komedifilmer som görs av Jesus (f.v.ö.h.)? Monty Python’s Life of Brian (1979) är ett ypperligt exempel. Eller José Saramagos skönlitterära mästerverk Evangeliet enligt Jesus Kristus (1991). Även Jesus (f.v.ö.h.) är en av islams stora profeter, en Guds budbärare.

Frågorna, motsägelserna och faktorerna är många; olja, politik, religion, kolonialism etc. Men man måste skilja på saker. Bönen är min privata angelägenhet, yttrandefrihet är allas angelägenhet. Klichémässigt uttryckt: Vilken slags islam vill jag ge i arv till mina barn? Vill jag att de ska slå igen Satansverserna som jag en gång gjorde och fördöma hela Rushdies livsverk? Och vilken slags moské vill jag att de ska gå på fredagsbön i? En där vem som helst kan skälla ut dem för att de inte följer alla konventioner?

Så jag går in på internet och beställer hem Salman Rushdies ”Satansverserna” – efter 13 års bojkott.

OMID AGHAJARI, underläkare

Jag kan inte förbise att människoliv tas i samma Guds namn som jag tillber dagligen, skriver Omid Aghajari och det kan ingen göra tycker Pettersson.

SvD