Av Stefan K

Så löd rubriken på en artikel som Erik Ullenhag skrev i Expressen den 6:e juni.

Jag tänker skriva av den ord för ord, utan tillägg eller censur, så att var och en av er kan bedöma innehållet och dess agenda.

”Sverige är ett av de mest öppna, rika och välmående samhällena i mänsklighetens historia. I dag på nationaldagen är det viktigt att vi påminner oss om varför vårt samhälle präglas av respekt för den enskildes fri- och rättigheter inom ramen för en liberal demokrati.

En växande andel av vår befolkning är född utomlands och har med sig vanor, traditioner och religioner som omformar Sverige. Allt fler länder i Europa väljer tyvärr att möta den utmaningen genom att motarbeta invandring och lägga större vikt vid sin egen kultur och traditioner.

Att frivilligt välja att bli medborgare i ett land är det yttersta beviset på att man vill bli delaktig. Genom att uppvärdera dess betydelse blir medborgarskapet ett redskap för integrationen. Medborgarskapet blir något att sträva efter.

Många stater betonar medborgarskapets betydelse genom en ceremoni. Det är något vi bör ta efter. I flera kommuner firar man på nationaldagen de som under året blivit svenska medborgare. Det är bra, men alla ska erbjudas sådana ceremonier. Själva stunden då man beviljas medborgarskap bör bli en högtidlig påminnelse om vad det innebär, inte bar genom ett myndighetsbrev på posten.

Medborgarskapsceremonin ska vara slutet på en vandring. I Sverige kan du betraktas som invandrare i årtionden efter att vandringen skett. vandring är inte ett evigt tillstånd. Vandringen upphör vid medborgarskapet. Den som har blivit medborgare är svensk. Gärna svensk-turk, svensk-somalier eller en annan del av identiteten som han eller hon väljer att lyfta fram, men i grund och botten är otvetydigt svensk”.

Jag skulle gärna ha ställt ett antal frågor till vår integrationsminister. Jag mejlade honom för över en månad sedan i ett annat ärende, men har ännu inte fått svar, så det känns inte som att Erik Ullenhag bryr sig om vad väljarna tycker. Här kommer de frågor jag skulle vilja ha svar på:

• ”Sverige är ett av de mest rika och välmående samhällena i mänsklighetens historia”. Varför då denna debatt om barnfattigdomen, de äldres situation och en välfärd som går på sparlåga?
• Är de vanor och traditioner som den allt större utländska delen av befolkningen fört med sig något som fört Sverige framåt eller bakåt i utvecklingen? Könssegregerade badtider, kulturer som är direkt kvinnofientliga och grupper som anser sig inte behöva jobba av religiösa skäl för att ta några exempel.
• Väljer de europeiska länderna verkligen att motarbeta invandring, eller har de insett att en ström med flyktingar från Afrika och Asien medför stora och olösta problem som ingen i landet boendes medborgare har glädje av?
• Jag har arbetskamrater från Finland, Chile och Ungern. De har bott i Sverige sedan 60 och 70-talet, men ingen av dom är svensk medborgare. Innebär det att de är mindre svenskar än de somalier som erbjudits medborgarskap efter bara några år i landet?
• Är man svensk bara för att det står på ett papper? Är det inte var man har hjärtat som räknas? Om dessa ”nya svenskar” väljer att flytta hem igen, är de då fortfarande svenskar och vill de verkligen kalla sig för svenskar, somalier eller turkar?