Av Pettersson
Staden Abbottabad uppkallades efter Major James Abbott som grundade staden 1853 under den brittiska eran i Indien som Pakistan då tillhörde. Den ligger oerhört naturskönt i de pakistanska bergen.
Britterna grundade många städer runt om i det brittiska Indien som Pakistan då tillhörde. Det byggdes militärförläggningar, sjukhus, parker, vägar, skolor osv. Många av dessa städer och institutioner är fortfarande de främsta i landet. Om det betyder att britterna var duktiga eller…ja det får ni fundera på själva för nu är Abbottabad känt för en helt annan sak.
─ Pettersson anar att major Abbot var en omtyckt man eftersom staden fortfarande bär hans namn och misstänker att både Pakistan och pakistanierna mått bättre om de behållet engelsmännen i landet i stället för att satsa på Muhammed och hans polare.
Det är konstigt, men när man nämner något som det jag har gjort här så blir det en kompakt tystnad. Varför kan man undra?
När man som i många U-länder får hjälp med sin uppbyggnad av sina länder kallas det kolonialism eller imperialism. När inte alla från utvecklingsländerna kan tas emot av de gamla industriländerna, så heter det rasism.
Varför kan nu inte dessa länder hjälpa sig själva efter 50-60 år av eget styre? Jo det beror naturligtvis på att människor med stor kunskap och hög arbetsmoral inte är utbytbara mot lågutbildade dagdrivare. När dessa dessutom försöker ta genvägar genom socialistiska system, trots att det inte finns några riktigt rika utanför politikernas egen skara att beskatta, så börjar förfallet att eskalera.
När man fortfarande befinner sig på ett primitivt stamstadium, så behövs det komma arbetskraft utifrån, med kunskaper och nya idéer. Så har ju en gång svenskarna fått hjälp utifrån, genom att kapital och människor med kunskap flyttade hit och bidrog med det som inte då fanns i Sverige.
Dessa människor hyllas ju av de politiskt korrekta, för att det var dessa som byggde upp Sverige, men utan den svenska arbetskraften hade de stått sig slätt. Nu kommer horder av människor varje dag till ett Sverige, där antalet enkla arbeten istället minskar dag för dag.
Istället för produktiva jobb, som ger mervärde genom produktiviteten, så tilldelas de allra flesta ett tjänstearbete helst inom offentlig sektor, eller inom den religiösa sfär dessa människor har fört med sig. Arbeten som inte är produktiva, men som vill skära sin del av de produktivas kaka.
Det är en politik som på lite sikt är förödande. Var finns kreativiteten hos dessa nya svenskar? Jo i att hitta vägar till att utnyttja den svenska välfärden, eller att skära sig en bit av kakan på annat vis utan att göra den större.
Det är endast produktiva arbeten som skapar välfärd, inte tusentals imamer och andra religiösa ledares utsugning av de produktivas arbete. Utsugningen är endast en parasitering på
det de produktiva skapat. Av den typen av arbeten ska man ha ett minimum.
I många före detta kolonier finns det äldre människor som minns kolonialtiden som en tid av framtidstro och hopp. Engelsmännen var i det fallet mest demokratiska och mest praktiska. Vägar, järnvägar och kanaler byggdes. De senare har i några fall numera oerhörd betydelse för sitt lands försörjning. Jag behöver bara nämna Suezkanalen och Panamakanalen för att bevisa mina påståenden. Båda står för en betydande del av dessa länders BNP. Det finns ett ytterligare antal kanaler som ger sina länder goda och långsiktiga intäkter.
I Indien, Pakistan, Burma, Nuvarande Tanzania och nuvarande Zimbabwe byggdes betydande och viktiga järnvägar, efter kolonialtiden är det få större projekt som genomförts, Indien möjligen undantaget. Även vägarna har blivit eftersatta under den postkoloniserade tiden. Det berodde naturligtvis på att länderna tömdes på kapital och mänskligt kunnande.