I eftertankens kranka blekhet: Finland år noll

Av Olli Rein

Många frågor fick ett svar när rösterna räknats, men framtidens Finland har sällan varit ett så stort frågetecken som nu.

Morgonen brukar vara klokare än aftonen. Men när finländarna vaknar i dag är det knappast den mest påtagliga känslan. Trots att resultatet av den historiska thriller som spelades upp under söndagskvällens rösträkning finns svart på vitt är frågetecknen fler än då vallokalerna stängde sina dörrar.
Vi vet nu att den sannfinländska protesten inte bara är verklig, utan också att den blev större än någon vågat förutspå. Vi vet också att Samlingspartiet får den svåra uppgiften att bilda en regering. Vi har en preliminär lista över namnen på de 200 personer som tar plats i granitborgen.
Men bilden av morgondagens Finland har sällan varit så suddig som nu.

Avsaknaden av block och oklara besked om partiernas preferenser när det gäller regeringsbildning lämnar alltid många dörrar öppna i den finländska politiken. Att Sannfinländarna nu går till historien tack vare den största ökningen av väljarstöd i efterkrigstidens Finland och att mandatfördelningen sällan möblerats om som nu gör inte saken enklare. De ideologiska skiljelinjer som lyfts fram under den sällsynt livliga och engagerade valrörelsen har varit välkomna, men försvårar otvivelaktigt regeringsbildningen ytterligare.
Den här gången kommer spänningen i dramat att hålla i sig ända fram till den dag då regeringsprogrammets sista bokstav skrivits. Det gäller inte bara frågan om vilka partier som ingår, utan också i högsta grad substansen.

Partiledarna har anklagats för att gå till val med släckta lyktor bland annat i fråga om nedskärningsobjekt. Men mörkret har varit större än så. Få är de gånger vi sett en kandidat göra ett försök att måla upp morgondagens Finland eller berätta om det partiet vill åstadkomma.
Tidigare har intresset för visionerna inte varit så stort eftersom de tre stora partierna inte skilt sig särskilt mycket från varandra och de kompromisser som koalitionsregeringarna kräver i allmänhet tagit udden av oppositionen. Men nu har väljarna tydligt signalerat att de inte förstår vad politikerna försöker bygga, då dessa fastnat i tolkningen av manualer eller nöjt sig med att stuva om bitarna på bygget.
De enda som målat med större pensel är Sannfinländarna – och resultatet ser vi nu.

Alla de som röstat på en sannfinländsk kandidat har sina personliga skäl. Gemensamt för de flesta är antingen en protestmarkering eller ett rop på hjälp från dem som upplever att de inte är en del av det växande, välmående Finland. Den patosfyllda berättelsen om det bortglömda folket har fångat åhörarna.
Socialdemokraternas slutspurt talar för att också Jutta Urpilainen lyckades styra en del av denna protest till sitt parti. Valet 2011 blev därmed en manifestation av det ekonomiska missnöjet.
Det här missnöjet har nu kanaliserats i ett sensationellt antal röster, men det finns fortfarande kvar och väntar på att någon ska göra något mer än retorik av det.

Men hur populismen ska omvandlas till realpolitik är i högsta grad oklart.
Den riksdag som nu valts är på många sätt ett oskrivet blad. Inte bara för att hela 38 ledamöter lämnar Arkadiabacken frivilligt, utan också för att så många politiskt gröna sannfinländare tar plats.
Först nu är det möjligt att titta närmare på vilka värderingar dessa nya ledamöter står för.

Värdekonservatismen är given, men det är för tidigt att säga hur stor roll till exempel invandringsfrågan och det svenska språkets ställning kan komma att spela.

Sannfinländarnas idé grundar sig i en nostalgisk tanke om att allt var bättre förr. I dag är rollerna ombytta: Den majoritet av finländarna som inte röstat på Sannfinländarna skulle förmodligen gärna spola filmen några år bakåt.
Men den stora frågan om Finland nu sluter eller öppnar sig har inte fått sitt slutliga svar än. Väljarnas svar är inte helt entydigt. Det är dags för Socialdemokraterna att bekänna färg i den frågan.

Marit af Björkesten Huvudstadsbladet

Ja det blir nog lite att fundera över i Finland den närmaste tiden tror Olli, men mycket tyder väl på att man inte ens i Finland har förstått, att det politikerna har sysslat med bakom ryggen på vanligt folk, och det skitjournalisterna har ljugit om i sina Politiskt Korrekta blaskor, inte är vad folk frågar efter inom politiken. Därför ska det bli spännande att se vad de mycket mer pragmatiska finnarna, till slut kommer fram till. Mer eller mindre muslimer till Finland, tror jag kommer att lösas i samförstånd mellan de kloka finnarna, och att namnet Mohammed kommer att minska i antal de närmaste åren håller jag för troligt.

One thought on “I eftertankens kranka blekhet: Finland år noll”

Kommentera