Av Stefan K

I Sverige gör politikerna allt för att nykomna ska få återförenas med sina anhöriga. Samtidigt gör man väldigt lite för att våra äldre ska få dela sina sista år med sin kära. Vi har hört många exempel bara det sista året där makar separerats under sina sista år i livet för att svenska regler inte tillåter att man får bo tillsammans om den ena maken är sjukare än den andre.

Det senaste exemplet hämtas från Varberg.

Under snart ett och ett halvt år har Varbergs kommun tvingat isär Karl-Gustaf Kleen och hans hustru Iris.

”Jag går eller åker till henne i stort sett varje dag så att vi kan vara ihop. Gemenskapen upphöjer och man har ju inte så många kontakter nu längre”, säger Karl-Gustaf Kleen, snart 90.

Förvaltningsdomstolen beslutade för ett halvår sedan att Karl-Gustaf skulle få en plats på hustruns boende. Trots det bor han fortfarande kvar hemma i lägenheten. För det blev inte som makarna trodde. De fick inte bo tillsammans, inte ens i närheten. Det enda Varbergs kommun erbjöd Karl-Gustav var ett rum i en helt annan byggnad flera hundra meter bort från hustrun Iris.

”Jag behöver klä på mig, promenera och ta mig bort till Iris boende för att vi ska kunna träffas. Det är tufft, framför allt nu på vintern. I hustruns byggnad har flera rum blivit lediga, men det hjälper inte” säger Karl-Gustaf som petats längst bak i boendekön.

Ha det sista i åtanke när ni läser om ensamkommande 15-18 åringar som tilldelas egna lägenheter på löpande band. Tänk att det fortfarande finns de som hävdar att nysvenskar är den minst prioriterade gruppen i Sverige.

Källa: Västra Götalands nättidning