Många svenskar ser det tydligen så enligt Lars Åberg.

Jag har skrivit en förkortat version av artikeln, hela kan du läsa i Dagens Nyheter.

Tidigare kom invandare hit för att arbeta och försörja sig men under de senaste 40 åren har en allt större andel kommit hit för att bli försörjda. Detta är inte de flesta invandrares önskan − det var i varje fall inte så i början − men det har byggts upp en myndighetsutövning som grundar sig på att det är synd om dem som kommer hit. Att invandrarna inte får jobb beror inte på rasism eller elakhet, det beror på att de inte kan språket och saknar kompetens.  

I omvärlden betraktas det svenska systemet som tolerant och generöst, det finns uppenbara ekonomiska skäl till att människor flyttar ända hit.

Endast i Sverige betraktas denna givmildhet som kränkande, diskriminerande och främlingsfientlig. Bara här är det problematiskt att tala ett inhemskt vardagsspråk. I inget annat land ursäktar man sig för sina landvinningar inom demokratin och tar flera steg tillbaks när nyinflyttande ställer krav. 

Vårt förhållningssätt nya inflyttare är inkonsekvent och i dålig mening förhandlingsbart. Emotionella omskrivningar – de ensamkommande flyktingbarnen, de papperslösa, hela det urholkade flyktingbegreppet etcetera – avslöjar en ängslan för att diskutera de problem, som väldigt många av oss ändå förr eller senare konfronteras med i skolan, i vården, på gatan.

I stället för att erkänna de kraftigt förändrade förhållandena i vårt samhälle och kring människors egenförsörjning talar man om utanförskap. Mediedebatten handlar sällan om hur det är utan hur det borde vara och från denna felaktiga verklig formuleras sedan politik, journalistik och information till allmänhet och anställda.

I sin ambition att ta hand om och vara förstående har man skapat en särskild sorts varelse: den mer eller mindre oförmögne nykomlingen. Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare” som om de vore husdjur eller fåglar man matade i parken

Ännu har ingen summerat kostnaderna för alla verksamheter, aktiviteter och projekt som startats för att ge stöd, men det måste nu finnas så mycket samlad erfarenhet av olika försök att få folk självförsörjande och inlemmade i samhället att det går att säga vilka orsakerna är till att så många fortfarande lever på bidrag. Det är den kunskapen och insikten som kan leda framåt. De flesta med erfarenhet av detta kan förmodligen vidimera att problemet inte i första hand utgörs av diskriminering.

Tiotusentals offentliganställda ägnar sig dagligen åt integrationsfrågorna, på mikro- eller makronivå. Varför är det då så ångestladdat att prata om de missförhållanden de faktiskt ser? Alla dessa personer sitter i möten, verkar i projekt, utför sitt avlönade arbete, går på utbildning och så vidare. Leder det framåt? Är Stockholm, Göteborg och Malmö mindre segregerade städer i dag än för tjugo år sedan?

Genom en uppdelning av befolkningen, med de invandrade som offer för de inföddas system, åstadkoms en rad uppdiktade motsättningar.

I motsats till välfärd är vi på en irrfärd där vårt samhälle överger jämlikheten och ger efter för särkrav och separata rättigheter för vissa grupper. Vi har format ett system där både biståndsgivare och biståndstagare går in i sina roller och bidrar till att inget förändras.

Självklart ska vi ta emot människor som flyr för sina liv men att skicka skattemiljarder på människor som varken är flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande mot alla dem som kämpar och försöker göra rätt för sig i samhället och gynnar bara främlingsfientligheten.

Att tro att Sverige ska kunna ta emot en stor del av alla människor som far illa på vår jord är ansvarslöst. Ingen vinner på att vi kör vårt land i botten.