Det är förståeligt att platschef Falk längtar tillbaks till storhetstiden på 1990-talet med självsäkra och välmående tidningar. Den eran är sedan drygt ett decennium över. Idag tynar den lokala journalistiken bort och tidningar typ SN faller ihop som korthus. Märkligt nog trots att SN har gjort enorma, och fortfarande genererar, vinster. Pengar som ägarna Eskilstuna-Kuriren hellre lägger på sociala medier än sina papperstidningar. Den sjunkande kvalitén på SN inleddes i början av 2000-talet och i och med att tidningen fick nya ägare, fråntogs en egen ansvarig utgivare och den egna beslutanderätten, kraftigt tvingades minska personalstyrkan m.m. Tydliga försämringar som SN:s ägare  och Anna Falk hävdade skulle leda till förbättringar! Hur trovärdigt är ett sådant resonemang? Tala om att fördumma läsarna. Det blir än mer genant när Anna Falk med jämna mellanrum basunerar ut sina satsningar på lokaljournalistik i SN; nu senast en tevebilaga, fler korsord, fler TT-artiklar, fler länsartiklar från systertidningarna och helsidesannonser på egna redaktionella medlemmar! Det är ett förströelsematerial ganska långt från att kunna införlivas i det publicistiska uppdraget, som Anna Falk påstår sig värna om.

Sammanfattningsvis är beskeden i krönikan från Anna Falk  1) sanningen står enbart att finna i SN 2) aktörer på sociala medier sprider enbart rykten, felaktigheter och desinformation. Viktigt att poängtera är att det AF hävdar är hennes egen sanning, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att det också är den bland allmänheten  förhärskande sanningen. I sin krönika skriver AF att SN ”granskar nyheter och rykten innan vi sprider dem vidare”. Det är samma tidning och samma Anna Falk som för bara något år sedan stod bakom och publicerade en stort uppslagen och omfattande ryktesspridning av företagaren Åke Holmström, framställde Holmström som nazist och  beskrev en av honom ägd fastighet i Oxelösund  som ”fort-nazi”. En fullkomligt vettlös ryktesspridning och en publicering som Anna Falk hårdnackat försvarade i sin korrespondens med PO (pressombudsmannen) och till och med menade var att betrakta som god journalistik och en nödvändig publicering. PO var inte oväntat av den motsatta åsikten och SN fälldes för den osmakliga publiceringen byggd på skvaller och rykten. Det hindrar inte att Anna Falk nu likt strutsen stoppar huvudet i sanden och toppar sin krönika med rubriken ”Vi skiljer rykten från fakta”. Det är ingen underdrift att påstå att Falk och hennes tidning har att brottas med en del trovärdighetsproblem.