Av Olli Rein

Över 5 700 somalier väntar på familjeåterförening och väller när som helst in i landet. Finland har speciell dragningskraft, så kallade ”pull”-faktorer som gör att flyktingarna söker sig hit. Så kan det låta i debatten om familjeåterföreningar. Också migrationsverket tutar gärna ut de här uppgifterna.

Men största delen av de här människorna kommer aldrig att sätta sin fot i Finland. Det som nämligen inte rapporteras lika öppet är att allt färre de facto får uppehållstillstånd. Ändå vill inrikesministeriet skärpa lagstiftningen ytterligare. Det gäller bland annat krav på att visa upp en viss inkomstnivå för den familj som önskar återförenas i Finland.

Så här kan ett ansökningsförfarande se ut för ett somaliskt barn som ansöker om familjeåterförening. Hon eller han måste personligen ta sig från Somalia till Finlands ambassad i Etiopien för att lämna in ansökan. Tidigare kunde släktingen lämna in ansökan i Finland. Ofta blir det frågan om två långa resor eftersom de flesta somalier måste ge en intervju om sina familjeförhållanden, då få innehar id-handlingar som kan bevisa släktskapet. De långa resorna leder konkret till att många sökande aldrig dyker upp på intervjun, vilket betyder att många ansökningar avslås.

Behandlingstiderna är långa – just nu behandlas de ansökningar som lämnades in för långt över tre år sedan. De negativa beskeden har ökat för varje år. För två år sedan fick 57 procent av somalierna avslag på sin ansökan om familjeåterförening. Under de första tre månaderna i år är de negativa beskeden redan uppe i 77 procent.

Lagstiftningen har redan skärpts på flera punkter och de förändringarna kommer att synas i allt fler negativa besked, konstaterar inrikesministeriet självt i sin rapport. Det krävs redan idag att man ska visa upp en viss inkomstnivå om den sökande håller på att bilda familj och önskar förenas med sina nya familjemedlemmar. En annan förändring är de biometriska ansökningarna, som betyder att sökanden själv ska resa till tredje land för att lämna in ansökan med fingeravtryck. Det krävs dessutom uppehållstillstånd eller visum i tredje land – i annat fall avslås ansökan. Till råga på allt kräver Finland giltiga resedokument, med vissa undantag, trots att man inte ser de somaliska passen som tillförlitliga.

De här förändringarna syns redan i att antalet sökande från Somalia minskar radikalt, i år till mindre än en tredjedel jämfört med samma tidpunkt ifjol. Ändå vill inrikesminister Päivi Räsänen utreda ytterligare åtstramningar.

Skärpningarna är inte enbart en produkt av det invandringsfientliga klimatet som bland andra Sannfinländarna driver på. Centerpolitiker och samlingspartistiska ledamöter som satt i förvaltningsutskottet var aktiva i frågan redan under den förra regeringsperioden. Den häftiga debatten ledde till flera av de skärpningar som nu har trätt i kraft.

I inrikesministeriets utredning finns ingen analys av hur lagstiftningen i Finland och Sverige påverkar den egentliga möjligheten för anhöriga att få uppehållstillstånd. Om inrikesministeriet hade tittat närmare på situationen i Sverige hade man märkt att antalet ansökningar de facto har ökat igen i Sverige, efter ett domstolsutslag om att svenska staten inte har rätt att kräva giltigt pass, då den sökande inte har faktiska möjligheter att skaffa sig ett sådant.

I det här klimatet verkar det vara ett självändamål att se till att Finland inte på en enda punkt har liberalare lagstiftning än grannlandet. Den här synen består, trots att Sverige hela tiden får tio gånger fler asylansökningar än Finland.

Kritiken från flyktingorganisationerna låter inte vänta på sig. Är det inte snarare dags att luckra upp lagstiftningen än att skärpa den? Eller som en kritiker konstaterade – ska det finnas upp till 90-99 procent negativa beslut innan vi har en tillräckligt sträng lagstiftning.

Svenska Yle

Tänk om vi i Sverige hade demokrati som i Finland, då skulle vi kunna minska vår invandring till en hållbar nivå. Vad är det egentligen som skiljer Sverige från Finland, mer än det politiska och ekonomiska förståndet. Jag kan absolut inte hitta någonting som kan motivera den stora  skillnaden på invandringsnivån mellan de båda närliggande länderna, som haft samma historia från slutet av 1200-talet till början av 1800-talet. Vi har istället båda likartade både företagsklimat och inriktning på företagandet.

Den tiden då Sverige gick något före är över och i dag är det enskilda företag som leder utvecklingen framåt. De är nu minst lika många från Finland som Sverige. Så varför ska vi sitta fast i denna invandringsfälla, medan finnarna kan gasa på och lämna oss långt efter i en snar framtid. Det skriver jag Olli Rein, och det står jag för. Det måste finnas en väg ut för Sverige också, annars är vår tid som välfärdsstat över om några år, och vi får stå med tiggarskålen, som många andra Europeiska invandrarländer.