"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
Ja, det går ju inte att undgå händelsen i Forserum och rabaldret därefter.
Innan ni svarar på frågan vill jag att ni läser följande två artiklar. Bägge behandlar samma sak, men bara en av dem benämns som rasism och bara den intresserar journalister, politiker och ”goda” medmänniskor. Den andra har överhuvudtaget inte fått någon respons från media, från de politiska korridorerna eller hos vanligt folk på gatan och förmodligen är de flesta utanför Sydsvenskans läsekrets omedvetna om att händelsen ens ägt rum.
Den 11:e juni publicerade Sydsvenskan en ovanligt rak och nykter ledare, signerad Per Brinkemo som själv är projektledare för en somalisk organisation i Malmö.
”Dags för UD att tänka om – Somalia går åt rätt håll”.
Så lyder rubriken och pekar på de fakta som säger att läget i norra Somalia varit stabilt och säkert i många år, samt att allt fler länder åter öppnar sina ambassader i Mogadishu. Svenska UD fortsätter dock att svartmåla landet och hävdar att det inte går att bedriva konsulärt arbete. UD hävdar envist att säkerhetsproblemen är för stora, att infrastrukturen gör det omöjligt för ambassader att bedriva arbete och att rättssäkerheten är obefintlig. Samtidigt har länder som Etiopien och Turkiet öppnat sina ambassader igen och både England och Italien planerar att göra det inom kort. Dessutom öppnade nyligen FN sitt kontor efter sjutton års frånvaro. Lägg därtill att bl.a. Danmark öppnar ett kontor i Somalilands huvudstad Hargeisa (Somaliland är en självständig region i norra Somalia).
Per Brinkemo besökte nyligen Hargeisa och kände en trygghet han inte känt på länge och andelen västerlänningar som bor och jobbar i området har ökat markant. Brinkemo pekar också på Somalias enorma resurser som Afrikas längsta kustremsa med underbart vatten och milslånga sandstränder, sin tillgång på fiskerika vatten, mineraler och ädelstenar och annat som borde få landet att kunna blomstra.
Hur mycket skulle inte Somalia kunna tjäna på turism och de tusentals jobb som kunde skapas?
Brinkemo visar också på det absurda i att över 20 000 somaliska anhöriga väntas till Sverige inom kort där de tänker återförenas med de över 50 000 som redan bor här, samtidigt som flertalet ”svenskar” med somaliskt ursprung både bor och jobbar i Somalia. Ett exempel är Abdiwahab Hussein Khalif som efter en semester i Somalia återvände till Sverige som ny vice premiärminister.
Brinkemo skriver att UD:s svartmålning och andra svenska myndigheters ställningstagande gör det till ett effektivt sätt att skrämma bort somalier som skulle kunna återvända till Somalia och företagare som borde kunna investera.
Kan inte annat än att hålla med. Självklart vill alla somalier återvända till sitt hemland för att hjälpa till med uppbyggnaden av landet och inte gå omkring med hjälp av bidrag i mörka och kalla Sverige. De 300 000 000 kronor som regeringen nu skjuter till för att rädda kommunerna från anstormningen av somalier skulle kunna göra underverk i landet med de stora resurserna.
Sydsvenskan publicerade förra veckan en uppmärksammad artikel med Fredrik Reinfeldt där han i hårda ordalag angrepp SD och Jimmie Åkesson. Nu har Sydsvenskan publicerat en artikel med Åkesson där han svarar på statsministerns påhopp.
Det som skiljer de bägge artiklarna åt är att Reinfeldt ganska fritt får ge utlopp för sina tankar, medan Åkesson hålls tillbaks och mer tvingas besvara frågor från journalisten. Bedöm själva.
Jag ogillar djupt all form av främlingsfientlighet. Det har säkert flera rötter. I min släkt har jag en väldigt brokig bakgrund. Min farfars farfar var svart. Min släkt kommer inte från Sverige. Det här försöket att mentalt få oss att acceptera att vi svenskar, i vårt lilla land, har bott här för oss själva och sen finns det ett ”dom” som kommer utifrån – det stämmer helt enkelt inte. Sverige präglas av att människor kommit hit och blandats. Det tycker jag är det vackra med Sverige. Jag är själv en produkt av det.
Så säger vår statsminister i en intervju i dagens Sydsvenskan.
Fredrik Reinfeldts klassiska uttalande från Moderatstämman 2009 har väl knappast undgått någon?
”Jag är en typisk svensk. Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt.”
Det är nu inte längre någon tvekan om varför regeringen Reinfeldt slår nya rekord varje år när det gäller invandring och flyktingmottagning. Han drar sig inte ens för att nedvärdera de stora ledarna i Europa och framhålla sig själv som den stora, generösa och humanistiska världspolitikern.
Reinfeldts förklaring till att många moderater återfinns bland Sverigedemokraterna är att de är antikommunistiska och jämför detta med förr då Moderaterna stod för den antikommunistiska sidan. Reinfeldts ord kan alltså tolkas som att dagens moderater inte hyser agg mot kommunismen. Många äkta moderater gråter nog i sina gravar.
Nu är det inte alla moderater som älskar Reinfeldts invandringspolitik. Förutom de som redan gått till SD, finns det politiker i det egna ledet som opponerar sig och en av dessa är Carl-Axel Roslund från Malmö. Han sågar samarbetet med Mp, tycker Sverige är för generösa, gillar Ilmar Reepalus förslag om prövotid för medborgarskap och vill att moderaterna ska influeras av Sverigedemokraternas invandringspolitik.
Nästa gång du läser om besparingar och nedskärningar i välfärden, nästa gång du hamnar utanför Arbetsförmedlingens nya projektgrupper, nästa gång dina barn får se sig förgäves om efter en egen bostad, nästa gång dina föräldrar rånas av en kriminell nysvensk och nästa gång du öppnar ditt orangea pensionskuvert och läser om din sämre pension – ska du minnas Fredrik Reinfeldts egna ego och hans strävan efter att låta Sverige bli världsmästare i generositet mot världens nödställda. Så länge Reinfeldt tillåts regera Sverige kommer han att ta Sverige vidare på den inslagna vägen och den bådar inte gott för det land de flesta av oss vuxit upp i och lärt oss älska.
Du som etnisk svensk är inget värd i vår statsministers ögon.
Dagspressen har haft en tung höst. Den stora boven är framför allt internets färskare och bredare gratisutbudet av journalistik, skriver Paul Frigyes, journalist med medier som specialområde, uppvuxen i Malmö.
Sydsvenskan blev tredje tidningshus som inom en månad aviserade dramatiska personalminskningar. Mediesamhället håller på att vändas upp och ner.
När Sydsvenskan i går aviserade nedskärning med 80 av tidningens 370 tjänster fram till 2013 markerade det vad som kan bli ihågkommet som pressens svarta oktober 2011. I slutet av september hade Schibstedkoncernen chockat med minskningar med 80 tjänster på Aftonbladet och ett dussin på Svenska Dagbladet. Samma vecka tillkännagav Expressen nedskärningar på ett tjugotal tjänster.
Hösten 2011 kan gå till historien som en ny nivå av allvar i pressens krisepok. Egentligen är krisen i sig ingen nyhet. Dagspressens samlade upplaga har sjunkit från 4,6 miljoner exemplar 1980 till 3,6 miljoner 2009. Branschen har tappat en femtedel av medarbetarna sedan år 2000.
Trots det har många värjt sig mot föreställningenav en bransch i ohejdbar tillbakagång. Recepten har varierat: ökat samtal med publiken, försäljning av DVD-filmer, viktklubb och bilagor. Journalistikens framtida finansiering förläggs allt oftare utanför själva journalistiken.
I landsorten sparas genom att slå samman tidningar till större enheter, där man delar på resurserna. I september förklarade Mittmedie-koncernen 100 miljoner ska sparas för att upprätthålla vinsterna. Och branschens vinster har faktiskt varit hyfsat stabila under decennier, med rationaliseringar. Samt prishöjningar: I fasta priser har årsprenumerationerna blivit fyra gånger dyrare under senaste halvseklet.
Det har upprätthållit lönsamheten, men också fostrat de unga läsarna att inte prenumerera. Och varför skulle de? Under hösten har både Svenskan och DN gjort sina gratis nätsajter alltmer professionella, lättillgängliga och översiktliga.
Tidningarna har själva gjort sitt för att måla upp bilden av fortsatta framgångar, inte minst via de regelbundna Orvestomätningarna av läsarräckvidd. Så sent som den 28 oktober jublade Expressen, med bild på en lycklig redaktion, under rubriken ”Nu är vi störst och bäst”. Skälet var att branschens organ Medievärlden utnämnt Expressen till årets redaktion bara några dagar innan Orvestosiffrorna också kunde visa att tidningen var Sveriges mest lästa på söndagar.
Hur många av svenska folket som tror på bilden av ständiga pressframgångar är oklart. Mer klart är att allt färre prenumererar. Den stora boven är framför allt internets färskare och bredare gratisutbud av journalistik. Tidningarna vill nå en stor publik även på sina nyhetssajter, där viljan att betala för journalistiken är obefintlig. Samtidigt har annonsörerna strömmat till alternativa kanaler, som internet och TV. Och till de gratisutdelade lokaltidningarna, som går oförskämt bra.
Men den klassiska dagspressens affärsmodell med finansiering av både läsare och annonsörer faller alltså ihop inför våra ögon. Och nu tycks det stora allvaret vara här. Det är rimligt att anta att Bonniersfären redan ruvar på hur de ska integrera eller slå ihop DN och Sydsvenskan utan att skåningarna känner sig koloniserade, och utan att den attraktiva lokala prägeln förändras.
Nätutgåvorna där läsandet ökar, står bara för 5-6 procent av annonsintäkterna. Därför pekar mycket på att vägen mot bibehållen lönsamhet går i att behålla attraktionskraften hos de trogna, äldre prenumeranterna. De krympande pappersupplagorna förblir affärsmodellens kärna.
Med pressens kris följer en kris för journalistrollen. Inte för journalistiken i sig – för behovet av nyheter, analyser, kritik, underhållning, samhällsgranskningar, urval, metoder för att skilja rykten från fakta och förmågan att ge en attraktiv presentation – den är sig lik. Men det blir allt svårare att ta betalt för anrättningen, och dessutom finns ett utbud av kvalificerade röster på nätet. Journalisternas tidigare monopol på berättelser om samtiden har försvunnit – medievärlden vänds långsamt men obevekligt upp och ner.
Malmö kommer rimligen att ha Sydsvenskan i flera decennier. Kanske så småningom som edition av DN, som gratistidning eller som smal elittidning några dagar i veckan.
Om framtiden kan man inte säkert spå. Men vi har nu tillräckligt med erfarenhet för att kunna se vart det pekar – mot ett samhälle med allt färre betalda journalister och med ett ymnigt utbud av gratis kunskap och journalistik från allsköns källor.
Det behöver inte bli dåligt för demokratin eller journalistiken – i en bred mening. Men det är uselt för den traditionella dagspressen.
I en artikel av olli kunde vi läsa att Expo besöker petterssons…
…och organisationen Expo börjar allt mer att framstå som Sveriges svar på DDR:s stasi. Ni kan läsa en artikel på PI där man tar upp Sydsvenskans stora granskning av sajten, men tack vara en besökares kommentar har det nu dykt upp fakta som borde vara ganska generande för både Sydsvenskan och Expo.
Källa: PI
Ja, kommunisterna på Expo gillar uppenbarligen hur de gamla kommunistdiktaturerna i DDR och Sovjetunionen höll sina medborgare under uppsikt. Samtidigt beklagar sig vänsterpartiet och andra vänstersocialister över storebrorssamhället och dess förslag om FRA-lagar och kameraövervakning.
