Ledarsidan i dagens lokaltidning här nere i Sveriges reservhuvudstad innehåller vad jag brukar kalla en ”politisk floskelanhopning”. Den här gången handlar det om sjukvården i Västra Götalands regionen.
Det är Oppostionsrådet Gunilla Levén (M) och ersättaren i regionstyrelsen, Gunilla Brandström (M), som under rubriken ”Vi måste ta vara på kompentensen inom sjukvården”, filosoferar kring det dåliga läget inom sjukvården i Västra Götaland, särskilt det som varit under sommaren.
Eftersom man befinner sig i opposition i regionstyrelsen så är det naturligtvis andra partier som främst hamnar i skottgluggen. I det här fallet är det Vänterpartiet med Sören Kviberg i spetsen som får kritik av damerna.
Som botemedel för den besvärliga situationen räknar man sedan upp de gamla kända recepten, som att man tar personalsituationen på allvar (?!?!?), tidig rekrytering till sommaren, satsning på arbetsmiljön, att man ska vara lyhörd och lyssna på personalen etc. Ja ni har hört alla recepten förut och de börjar att kännas ganska uttjatade. Om allt är så självklart varför är det inga politiker som tillämpar detta ??
Till slut tröstar sig damerna med att det i stort sett ser lika eländigt ut i hela landet, något som säkert gläder alla patienter som sitter fast i någon vårdkö.
Den känsla av hyckleri som jag alltid får när jag läser sådana här inlägg kommer smygande så sakteliga. Inte ett ord finns med om att man kanske skulle satsa på personalens löner. Inte ett ord finns med om att M själva varit med och orsakat problemen när man tog beslutet om subventionerad sjukvård till kriminella (läs papperslösa) och spädde på Landstingens underskott med ytterligare minst tre miljarder. Jag säger som Magnus Uggla, det är så man får lust att lägga en pizza.
Det hela är nämligen mycket enkelt. Det handlar om pengar. Pengar till tillräckligt mycket personal. Pengar till rimliga löner. Pengar till byggnader, utrustning, medicin, ambulanser, ja vad ni vill. Att det är så vet alla som haft förmånen att ha en så kallad ”Sjukvårdgaranti”. Det hade jag så länge jag arbetade. Det var min arbetsgivare som betalade den. Väntetiden på en ”normal” vårdåtgärd var i stort sett noll. Sjukvårdsgarantin omfattade tom organtransplantationer. Allt går att köpa för pengar, vare sig vi tycker om det heller ej. I grunden handlar problemen om att våra politiker inte kan hushålla med våra skattepengar inom sjukvården (heller).
Att slänga ur sig en massa floskler kommer inte att hjälpa till att förbättra sjukvården och arbetssituationen för personalen. Den kommer inte att förbättra situationen för patienterna heller. Kommer man dessutom, som antytts i en del diskussioner, att fatta samma beslut om subventionerad sjukvård för de tiggare mfl som befinner sig här i landet, då står katastrofen för dörren.
Och för övrigt anser jag att svensk invandringspolitik i grunden behöver förändras och antalet arbetskrafts- och anhöriginvandrare kraftigt reduceras.