Av Olli Rein

För drygt 540 år sedan drabbade Sten Sture samman med kung Kristian I på Brunkebergsåsen i Stockholm. I dag står åter ett slag på samma ställe, om än inte lika blodigt. Lars E.O. Svensson, medlem i Riksbankens direktion, vill sänka räntan till 1 procent. Han håller inte alls med Stefan Ingves om att centralbanken måste motverka en bolånebubbla genom att hålla räntan uppe.

Sånt ingår inte i Riksbankens uppgifter, anser Svensson. Men det är inte att direktionens medlemmar tycker olika som är anmärkningsvärt, utan det allt hätskare tonfallet under deras möten. Danske Bank varnade nyligen i ett kundbrev för att bråket riskerar att leda till en mental blockering hos Stefan Ingves vilket i sin tur skulle kunna förhindra nödvändiga räntesänkningar.

Samtidigt finns det inget självändamål med en enhällig direktion. Tvärtom kan väl underbyggda, avvikande åsikter vara välgörande. Även om de är ovanliga. Ekonomer har annars än tendens att flockas runt den för tillfället förhärskande doktrinen, oavsett om det gäller åtstramningar, regleringar, aktieägarvärde eller penningpolitik.

Den förre chefen för Federal Reserve Bank of Kansas City, Thomas M. Hoenig, var under många år en omtalad dissident inom den amerikanska centralbanken, Fed. De tillfällen Tom Hoenig har haft rösträtt i FOMC – det organ som sätter den amerikanska reporäntan – har han röstat för en räntehöjning och mot Ben Bernankes likviditetsoperationer, så kallad Quantitative Easing.

Han har under flera år varnat för att den låga räntan leder till en bubbelekonomi och att det enbart gynnar storbankerna. Han gick även emot förre Fed-chefen Alan Greenspan. Bland annat 2001, efter It-bubblan och attackerna den 11 september, röstade han emot räntesänkningar. Redan 1999 varnade han för konsekvenserna om gigantiska globala banker skulle haverera.

Båda att han har utmanat Washington och krävt att de stora bankerna styckas har gjort honom synnerligen populär i Mellanvästern. ­Hoenig har givetvis fått tonvis av kritik för sina åsikter. Men också för att han sägs skapa oreda och osäkerhet om hur Fed ska agera.

Trovärdigheten hos en centralbank som arbetar fram konsensusbeslut anses mycket högre än en centralbank där argumenten flyger fritt runt rummet innan besluten fattas. Så här svarade Tom Hoenig på den kritiken i en intervju i Kansas City Business Journal:

–Visst, en majoritet av mina motparter på FOMC höll inte med mig förra året. Men det är viktigt att inse att i tider av osäkerhet bygger det bästa policybeslutet på olika åsikter och livlig debatt.

–Ett rådgivande organ vinner inte trovärdighet genom att dölja oliktänkande när beslutsfattandet är som svårast. Faktum är att trovärdigheten offras när de som står utanför inser att enhällighet – vilket är svårt i alla miljöer – helt enkelt inte kan vara rimligt att förvänta sig när vägen framåt är svår att urskilja.

När Tom Hoenig gick emot Greenspan hade centralbankschefen orakelstatus. Greenspan ansåg, till skillnad från Hoenig, att regleringar av finansmarknaden var av ondo men på den punkten har väl historien snarast gett Hoenig rätt. Greenspan erkände också senare sina misstag.

Den amerikanska erfarenheten är förstås inget bevis för att minoriteten i Riksbanken har rätt och Stefan Ingves och hans stödtrupper fel. Blott en påminnelse om att sprickan inte i första hand är ett hot mot den penningpolitiska stabiliteten utan snarare uppfriskande. Om den sydeuropeiska stormen drar in över Sverige skadar det kanske inte heller att Stefan Ingves har kvar lite ammunition.

Affärsvärlden

Det måste kosta pengar att låna av banken, och ge något till dem som lånar ut sina pengar till banken, om samspelet ska kunna fungera. Blir bolånekostnaderna för låga, så anses det stolligt att inte låna till sitt eget boende, och blir räntorna för höga så vill ingen låna pengar och bygga.

Inget av dessa ytterligheter är därför bra för samhällsekonomin och man får ett ryckigt byggande. Men om bolånen blir för låga så satsas det för mycket på bostadsbyggande och nedgången som alltid följer på för stort utbud ger konjunkturnedgång. Det hela världen just nu genomlider är ett resultat av den alltför låga räntenivån under ovanligt lång tid, anser Olli som köpte ett liten stuga när räntorna var höga.

Höga räntor lågt pris, låga räntor högt pris. Den som vill köpa till bra pris inväntar den högre räntan. Den blir nämligen inte bestående, eftersom man måste sänka räntan, för att åter få fart på konjunkturen. Då sänks även boräntorna, och det är detta som ger de ekonomiska kurvorna en del av dess sågtandslika utseende.

Olli vill också passa på att varna för bankernas nya drive, där de vill att vi ska investera i ”räntebevis” tror jag det hette. Det är ett papper där utlånarna står risken för sin investering, då banken bara agerar mellanhand mellan företag och kunder. Det troliga är väl att bankerna tar hand om de nästan säkra kunderna själva på traditionellt sätt, och  med varm hand lämnar över de osäkra kunderna till den nya ”Räntebevishandeln”.

Då kan utlånarna bli av med hela sitt satsade kapital, om företaget går i konkurs. Egentligen finns ju den här produkten redan, genom företagsobligationer. De flesta av dessa utfärdas av våra största företag på obligationsmarknaden, och ger så där 7-12 % ränta som utbetalas varje kvartal. En troligtvis betydligt bättre och säkrare variant än bankernas