Av Olli Rein

Om nu mångkulturen vore så bra, som dess tillskyndare påstår, så varför finns där ingen mångkultur inom de muslimska länderna. Dessa länder är ju inte heller särskilt tätbefolkade jämfört med Europa. Så varför ska det lilla Europa ta emot invandrare från det mycket större Afrika och Menaländerna, från vilket de flesta européer har kastats ut eller mördats.

Samma mördare kommer hit och fortsätter att mörda. Detta är det som har triggat den norske terroristen Behring Breivik och inget annat. Det var också gott om muslimer och andra mångkulturella på Utöya. I dessa samt att det var socialister med en fientlig inställning till Israel, finns det man ska se, och som verkligen har triggat fram det allra värsta hos en förvirrad människa.

Man kanske ska se så långt, som till bakgrunden för denna ensamma terrorist, innan man går till angrepp på en mycket stor del av befolkningen i hela Norden. Det man då kan konstatera, är att han inte har angripit någon, utom dem som han ansåg vara sina värsta fiender, socialister och muslimer.

Han har alltså gett tillbaka, för det han anser sig ha fått lida för under lång tid. Jag tror nog att ärliga psykologer, kommer att komma fram till detta så småningom. Breivik gjorde det han i sin förvirring ansåg vara rätt, och dessutom nödvändigt för hans fosterland och dess kultur. Detta för att kunna vända den utveckling han inte ville se. Det var hans fulla övertygelse att det han gjorde var rätt, och det enda möjliga i det läge Norge hamnat i på grund av Vänsterregeringens enligt honom slappa invandringspolitik.

Här står hälften av de sex ton konstgödsel Behring Breivik köpt kvar. Den andra hälften gick åt till sprängningen av huset med norska regeringskansliet i. Ship to Gaza försökte få in sådant sprängmedel till den Islamofascistiska rörelsen Hamas och deras raketbeskjutning av södra Israel, men tji fick dem.

Rätt eller fel, men vi är många som gett Breivik hela skulden för att hans liv hade blivit förstört redan för nio år sedan. Att då helt fräckt anklaga några andra än dem som hela tiden varit målet för hans långa kamp, är återigen bara ett sätt från den svenska Kulturvänstern att inte ta sitt ansvar, utan pracka det på dem som är kritiska till hela det mångkulturella samhället, men ur ett demokratiskt perspektiv.