Av Pettersson
För en tid sedan besökte den schweiziske filosofen Tariq Ramadan Stockholm för att ge sin syn på saken. Medborgarskap, menade han, är mer än en juridisk status. Det har också en informell, kulturell och psykologisk aspekt. Det goda medborgarskapet, förklarade han, består av de tre l:en law, language och loyalty.
Det räcker med att inneha en nations pass för att räknas som medborgare. Man är medborgare i juridisk mening, förvisso, men är man en god medborgare? Hur som helst, det första l:et, law, är medborgarskapets första och enda mätbara villkor. Law innebär också att man måste lyda lagen. Ramadan var noga med att påpeka att muslimerna inte har någon annan lag än landets lag. I Sverige råder Sveriges rikes lag och ingen annan. Vill man ändra på lagarna får man arbeta politiskt med de demokratiska medel som står till buds.
Ramadan citerade Karl Marx som har sagt att när man drömmer på ett språk då är det ditt. ”Men”, sade han, ”det finns ett annat kriterium som jag tycker är bättre. Det är humor.” Det är när man utvecklat en känsla för humor, hävdade han, som man verkligen behärskar ett språk. Språket är A och O för att bli en god medborgare. Utan språket kan man inte delta i det politiska och kulturella livet.
Det tredje l:et, loyalty, innebär att man har en ”känsla av tillhörighet”. Det här är mitt land. Svenskarna är mina landsmän. Vi har ett gemensamt samhälle och ett gemensamt öde. När man säger ”vi” syftar man på sig själv och andra svenska medborgare. Man upplever att den svenska historien är ens egen historia. Det svenska kulturarvet är ”vårt”. Hedningarna var svenska hedningar, katolikerna var svenska katoliker, protestanterna var svenska protestanter, ateisterna var svenska ateister och på samma sätt måste muslimerna bli svenska muslimer.
I Sverige har de allra flesta invandrare, trots att de formellt är svenska medborgare, ännu inte anammat medborgarskapets informella aspekter, det vill säga de tre l:en. Långt därifrån vill jag tillägga.
Den svenska integrationspolitiken befinner sig i en akut kris. För att den idealiska medborgarandan ska kunna slå rot bland muslimer, betonade Ramadan, måste de delta i kulturlivet. Svenska muslimer måste skapa en svensk muslimsk kultur: musik, konst, film och litteratur. ”Varför”, frågade han, ”finns det inga islamiska hymner på svenska?”
Islam behöver inte, anser jag, vara ett hinder för det goda medborgarskapet, men vissa tolkningar av islam är det. I särskilt hög grad gäller det wahhabismen. Denna sekt betraktar bildning som ett hot, vilket de har rätt i, bildning är ett hot mot wahhabismen. Ännu har jag inte råkat en bildad wahhabit och kommer med stor sannolikhet aldrig att göra det. När människor börjar läsa och förstår vad de läser lämnar de wahhabismen. Det är endast samhällen utan läskultur och humanistisk bildning som riskerar att falla offer för wahhabismen.
Tariq är son till Said Ramadan och Wafa al-Banna, Hassan al-Bannas äldsta dotter. Said var en framstående person i Muslimska brödraskapet och landsförvisades för sina politiska aktiviteter. Han bosatte sig i Schweiz där Tariq föddes. Tariq studerade filosofi och fransk litteratur och doktorerade med en avhandling om Nietzsche. Han har också studerat islamisk rättslära vid Al-Azhar.
− Pettersson säger att det låter väldigt vettigt för att komma från Mohamed Omars blogg. Läs mer HÄR.
