Av Olli Rein

Lena och Andreas tvingades uppleva en av alla föräldrars största mardrömmar. Deras dotter Iza drabbades av en hjärntumör.
– Det kändes som flera tåg körde på mig i 200 km i timmen, gång på gång. Tågen bara fortsatte att köra på mig. Skulle hon dö ifrån oss? säger Izas mamma Lena.

Det var den 7 februari 2010 som Lena och Andreas fick det ofattbara beskedet att deras dotter Iza, 2 år, drabbats av en hjärntumör. De senaste veckornas konstanta kräkningar var inget virus som de först fått höra. Inte heller inbillningssjuka för att få vara hemma med mamma. Det var en hjärntumör.
Fyra dagar efter beskedet rullades Iza in i operationssalen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Efter en lång dags väntan fick de äntligen beskedet de hoppats på när läkaren berättade: ”Allt har gått bra, jag fick bort hela tumören.”

Tumören var elak
Men strax därefter kom nästa chock. Tumören var elak. En tung cytostatika-behandling skulle vara nödvändig. En s k Rickham-dosa opererades in i huvudet för att cytostatikan skulle kunna doseras direkt in i hjärnan. Det blev starten på ett års tung medicinering.
Efter ett tag hittade familjen ett mönster i behandlingen. Sjukhusvistelser, sondmatning, blodtransfusioner, biverkningar och antibiotika blev alla en del av deras vardag.
– Vi var mest på sjukhuset hela tiden. Vi blev glada när vi fick vara hemma mer än tre dagar i sträck. Det var en lyx, säger mamma Lena.

”Ingen kan förstå”
Precis när familjen hade fått in rutinerna blev Iza plötsligt akut sjuk. Hon föll ihop medvetslös i hemmet och fördes direkt med ambulans in till sjukhuset. Där fick mamma Lena och pappa Andreas se på medan Izas kläder klipptes upp och hon fick slangar nedstuckna i halsen.
Mamma Lena berättar att det kändes helt overkligt, ”som om vi tittade på en teveserie”.
Iza sövdes ner och hamnade i en respirator. Efter att läkarna gjort alla undersökningar avbröt de narkosen för att se om Iza skulle vakna upp.
– Vilken ångest det var. Många långa minuter som blev till timmar innan Iza vaknade upp. Då kom hennes panik över alla slangar och insikten om att hon inte längre var hemma i hallen, säger Lena och fortsätter.
– Men vi hade fått vår dotter tillbaka igen. Ingen kan någonsin förstå den tacksamhet jag har för livet och för att min dotter faktiskt lever, säger hon.

”Vet aldrig vad som väntar”
Efter det rullade hösten på och en solig oktoberdag blev Iza storasyster till lille Willgot. Ytterligare några månader senare var behandlingen äntligen över och Iza började långsamt att återhämta sig. För familjen som knappt vågat tro på ett liv utanför sjukhuset var det en stor lättnad. Men fortfarande får de en klump i magen varje gång det är dags för en magnetröntgen.
– Man vet aldrig om tumören bestämmer sig för att komma tillbaka eller inte. Framförallt vill vi bara försöka njuta av varandra här och nu. Vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa dörr, säger mamma Lena.

Vill du vara med och kämpa för livet? Bli månadsgivare här.