Av Stefan K
27 000 somalier väntas anlända till Sverige under de närmaste två åren och de första har redan anlänt.
Nu kommer de och genast står kommunerna villrådiga och vet inte hur de ska bemöta familjerna på bäst tänkbara sätt.
I Norrköping går Sahra Haji med ett leende på läpparna och är lycklig för att hennes man och 8 barn har anlänt.
I Uddevalla sitter Muhammed och är lycklig för att hans fru och 7 barn är på väg till bidragsparadiset.
Samtidigt berättar kommunpolitiker i Norrköping att de första somalierna redan anlänt och detta tidigare än vad som sagts.
Att det kommer att bli stora och kostsamma problem när alla dessa somalier anländer står klart när man läser artiklarna i diverse lokaltidningar. Kommunpolitikerna i Norrköping är redan bekymrade för att det inte finns någon beredskap för flyktingbarnen. Werner och Mari på kommunens arbetsmarknadskontor, säger att det börjar släppa för somalierna nu och handläggningstiderna kommer att kortas avsevärt när tjänstemännen återkommer från sina semestrar. Det största problemet enligt Werner och Mari är bostadsfrågan och tillägger att barnfamiljer utan bostad är ett problem.
Detta med bostäder accentueras i fallet med Sahra i Norrköping som bor i en liten lägenhet utanför Norrköping och stackars Muhammed som lever i en liten 1:a i Uddevalla. Tveklöst tvingas kommunerna skaffa större lägenheter till Sahras och Muhammeds familjer, samt till alla andra familjer som väntas hit inom kort. Nu är frågan hur stora lägenheter som måste till, var de finns och hur många miljoner svenska skattebetalare måste avsätta till detta? Eftersom vi numera förstått att nysvenskar lärt sig de svenska trygghetssystemen redan innan de anlänt så kan vi förmoda att den nyligen avkunnade domen om egna rum till barnen, har präntats in och att de somaliska familjerna kommer att knacka på dörren hos myndigheterna och kräva att också deras 7-8 barn får egna rum. Annars kan man göra som kommunpolitikerna i Katrineholm, där man betalat 27 000 för att en stor irakisk familj ska kunna få bo på vandrarhem. Ni minns säkert att Katrineholms kommunordförande, Göran Dahlström (S), vädjat och skrivit brev till regeringen och krävt 40 miljoner extra för att kunna finansiera mottagningen av de somalier som tänker berika kommunen.
Ibland förföljer mardrömmarna med en genom hela dagen och visst kan man bli mörkrädd mitt på ljusa dagen, när man läser om alla de miljarder som plockas från vår välfärd för att finansiera regeringens minst sagt extrema flyktingpolitik, men kanske vänner skymtas en liten gnutta ljus i det annars kompakta mörkret. Per Brinkemo, projektledare för en somalisk förening i Malmö, skrev tidigare i sommar en artikel som påtalar att UD:s svartmålning av tillståndet i Somalia gör att somalier räds att återvända till sitt hemland. Enligt Brinkemo är det både tryggare och lugnare i dagens Somalia och flera utländska ambassader har återtagit sin verksamhet och t.o.m. FN har åter öppnat sitt kontor i landet.
Vi kan också läsa i Dalademokraten hur den i Borlänge boende Ismail känner hopp inför framtiden i Somalia. Landet är på väg att äntligen bilda en regering värd namnet och ett demokratiskt val står för dörren, ett förslag om jämlikhet mellan könen är antaget och landet ropar efter sin utbildade arbetskraft som flytt till Europa och Nordamerika. Enligt Ismail överväger många somalier att återvända, vilket vi alla tycker är positivt (nåja, många åtminstone), men samtidigt säger han att många har rotat sig i Sverige och ämnar förmodligen att stanna.
Ja, utan att givetvis veta kan man väl ändå ana att de som stannar är de få som fått jobb, de som inte vill jobba och finansierar sin vardag genom våra generösa bidrag och självklart de kriminella som inte vågar återvända till sitt hemland där hårdare straff än i Sverige väntar. Hoppsan, jag glömde givetvis de av al-Shabaab utsända terrorister som bidar sin tid och skickar hem bidragspengarna till terroristorganisationen.
