Etikettarkiv: Johan Hakelius

Är Annie Lööfs önskan att göra Skåne danskt?


Det finns journalister som tar varje tillfälle i akt att förfölja, raljera, håna och använda kända epitet på SD som parti och deras över 1 miljon väljare.

Sedan finns det journalister som väljer att nyansera det hela och en sådan är Johan Hakelius på Expressen. Fortsätt läs


Sluta larva er


Johan Hakelius skriver en debattartikel i Expressen som alla politiker från de 7:s gäng borde läsa och begrunda.

Texten handlar förstås om 7-klöverna hantering av SD och hur riksdagen förvandlats till en sandlåda.

Fortsätt läs


Superdupernya megamoderaterna


Jag lämnar över till Johan Hakelius och hans liknelser mellan New Labour och Nya Moderaterna. Johan verkar vara på topphumör trots det bistra vädret över vårt arma fosterland.

Johan Hakelius

Johan Hakelius

Fortsätt läs


Västvärlden är skitskraj för islam


Johan Hakelius har fått tillåtelse att skriva en mycket bra och sanningsenlig text i Aftonbladet.

”Hela västvärlden verkar skitskraj för islam”. Det är innehållet i texten och pekar på den rädsla som hela etablissemanget har för att de med ord och handlingar kan kränka det muslimska Europa. Rädslan för islam är på väg att strypa konsten, litteraturen, humorn, avvikande uppfattningar, spontana utbyten och livliga diskussioner. Rädslan för islam styr allt.

Visst har Hakelius rätt och det tror jag allt fler känner. Rädslan för islam är så stor hos etablissemanget att det snart är för sent att inse de muslimska överheternas egentliga agenda,

Källa: Aftonbladet


Intoleransens högborg


Hakelius Johan

Hakelius Johan

I det senaste numret av Affärsvärlden skriver Johan Hakelius åter en mycket läsvärd artikel, om hur länge det ska dröja innan det slutas hymla med att politisk islamism på det stora hela är en form av fascism, och att islamister inte är småputtriga Alf Svenssons med skägg. Här följer nu hela Johans artikel, för att inte tappa några av de poäng han sprider ut över hela artikeln.

Bara de patologiskt allvarliga kan ha undgått att låta sig roas av sossarnas fumlande med Omar Mustafa. Det var som att följa en hamnsjåare med ögonbindel i en äggkläckningsmaskin. Varje förskräckt hopp åt sidan ledde till ett nytt kras. Men slapstick måste avnjutas i stunden och nu, när medierna återgått till det vanliga malandet om mord, Melodi­­festivalen och märkliga väderfenomen, kanske det är dags att fundera på om det finns något att fundera på i det här ämnet. Jag tror att det gör det.

 En del funderingar är uppenbara. Till exempel hur länge det ska dröja innan det slutas hymla med att politisk islamism på det stora hela är en form av fascism. Liksom alldeles vanlig fascism kan den vara mer eller mindre hårdför och obehaglig, men islamister är inte småputtriga Alf Svenssons med skägg.

 Men så finns också de kanske aningen mindre uppenbara funderingarna. Till exempel hur indignerad det är rimligt att bli, när någon har en åsikt en aning utanför den nu vedertagna mittfåran.

 Vissa åsikter – som till exempel att otrogna kvinnor bör grävas ned till nacken och stenas till döds – är väl värda indignation. Men hur är det med moraliska värderingar av ett slag som var allmänna även i Sverige för bara några decennier sedan? Låt mig ge några exempel: Att homosexuella inte ska få gifta sig. Att hem och barn i första hand är kvinnans uppgift. Att tonåringar inte bör vara fria att experimentera med sex och alkohol. Att abort innebär att släcka ett liv.

 Kort sagt, sådant som de flesta svenskar för inte särskilt länge sedan tog för givet, utan att skänka det en tanke. Är det rimligt att även sådana uppfattningar genast möts med indignation? Är det rimligt att de som bär på sådana uppfattningar stämplas som sociala och politiska parias?

Man kan argumentera för ett ja. Men jag har svårt att se hur man kan göra det, utan att ha en revolutionär samhällssyn . Om de i dag påbjudna uppfattningarna är så moraliskt solklara, och varje avvikelse en hårresande

 Alternativet är att vi fram till dess medvetet betedde oss oförsvarligt och omoraliskt.

En kanske rimligare förklaring är att värderingar av det här slaget utvecklas evolutionärt, om än ofta språngvis. Nya värderingar föds ur de gamla, ibland som kontrast, men oftast som en utveckling. Men då blir upprördheten över dem som inte alltid går främst i värdeevolutionen obegriplig. Man kan vara oense med dem, men varför denna indignation och dessa krav på bannlysning? De är ju bara där vi var i går.

Få utanför Sverige­demokraterna använder obesvärat begreppet ”svenska värderingar”, men nästan alla offentliga svenskar resonerar på ett sätt som visar att de tänker just så. Det är en väldigt smal spång av moderna ”svenska värderingar” som man måste balansera på, om man inte ska förklaras orörbar. I stort sett ingen svensk före 1990 slinker igenom nåls­ögat. Och, för att återknyta till fallet Omar Mustafa, i stort sett ingen med rötter någon annanstans än i Sverige. Redan på andra sidan Öresund, eller tvärs över Östersjön, blir värderingarna oacceptabla med svenska mått mätt.

 Jag tycker att vi behöver fundera på hur åsiktsmässigt snäva och aparta vi svenskar är. Fundera på varför det är så viktigt för oss att alla måste dela värderingar, långt utöver de mest grundläggande, för att alls accepteras i offentlig debatt. Kanske lära oss leva med ett lite vidare åsikts­register.

 Alternativet är att hoppas på att vår rätt om­fattande invandring uteslutande består av oförlösta folkpartister.

PS.

Häxjakt i tabloidformat

Brittisk press ger för tillfället en närmast bisarr bild av landet. Efter det postuma avslöjandet av att BBC-profilen Jimmy Savile systematiskt begick sexuella övergrepp, ibland på minderåriga, har den ene efter den andre överårige kändisen släpats iväg av polisen i ”Operation Yewtree”. Komikern Freddie Starr, pr-agenten Max Clifford, mångsysslaren Rolf Harris och tv-profilen Stuart Hall är några av dem som blivit föremål för misstankar. Många av dem är säkert skitgubbar, men efter ett drygt halvår börjar det likna en häxjakt ledd av nitisk polis och sensationslysten press i oskön förening.

Av: Johan Hakelius

Mejla reportern

Affärsvärlden


Chávez sorti löser minst två problem


Johan Hakelius

Johan Hakeliu

Dags igen för Johan Hakelius, som har hittat ett samband mellan Hugo Chávez och hans regering och Fredrik Reinfeldt och hans. Det ligger en hel del i påståendet, men vägen ut ur dilemmat är enklare för Fredrik Reinfeldt än för Hugo Chávez.

Visst är det intressant att lyssna till svensk vänsters panegyrik vid Hugo Chávez bår? Tror ni att de verkligen inte ser att karln var en maktgalen översittare, vars prillighet var på väg i tangentens nordkoreanska riktning? Visst, han var ingen Stalin, men han var ungefär vad man skulle få om man satte Norges oljemiljarder i händerna på Lars Ohly.

Eller tror ni att de ser det vi andra ser, men att de struntar i det? Jag tror det. De har överseende med det uppenbara, för de har ett behov av att beundra.

Däremot tror jag inte att det huvudsakliga skälet till deras beundran av Hugo Chávez är att han slussade pengar till Venezuelas fattiga. Inte heller att han gav de fattiga politisk makt. De flesta begriper att den makten var villkorad: folkets uppgift var att backa upp Chávez. Folk som inte gjorde det, skulle ingen makt ha. En person som väljer ”Fäderneslandet, socialism eller döden” som nationell paroll är trots allt inte vag med sina ambitioner: får man inte som man vill är döden enda alternativet. Men vissa gillar sådana slutgiltiga tankar och den kult av starka ledare som följer med. Banan är snitslad. Den går från Lenin, via Mao, Pol Pot och Castro till Chávez.

Därför är det i själva verket det tvivelaktiga Chávez ägnade sig åt – personkult, trakasserier av oppositionen, godtyckliga konfiskationer, egenmäktigt fifflande med konstitutionen, stödet till världens grövsta diktaturer – som gör honom så romantisk och populär hos svensk vänster. Det är just de hårda nyporna de går i gång på, även om vi lever i en blödigare tid än för 40 år sedan, då det var okej att, även offentligt, överse med systematiska folkmord.

Å andra sidan, det ska fan vara chef för ett sydamerikanskt land, med eller utan olja. Chávez blev utsatt för en statskupp 2002 och antagligen har ett tjog ytterligare planerats. Han tog över ett land i upplösning. Amerikanerna har förstås varit där hela tiden och lagt sig i. De inhemskt producerade teorierna om att Chávez mördats med CIA:s mystiska biologiska vapen är härligt stolliga, men erfarenhetsmässigt finns en liten möjlighet att de skulle kunna vara sanna.

Det är orimligt att förvänta sig att en sådan miljö ska frambringa en lidelsefri Ola Ullsten som utreder sig ur eländet.

Under alla omständigheter har Chávez genom sin sorti löst minst två problem som var på väg att växa honom över huvudet. Det första är att han slipper ta ansvar för den venezuelanska ekonomins kommande kollaps, alternativt de ”nyliberala” reformer som krävs för att få kontroll på inflation och skuld. Det andra är ett allmängiltigt problem för alla makthavare som sitter tillräckligt länge: regeringsspleen.

Visst kunde man mer än ana att Chávez frustande härskarvilja under senare år fick ett tydligare drag av bitterhet? Att behovet av att finna syndabockar och konspirationer för att förklara egna misslyckanden, blev allt viktigare för honom?

På så sätt är makt sig lik överallt. Den åldras sällan väl. Den kan också vara märkligt ogripbar och ändå ha uppenbara egenskaper. Det får mig att tänka på korvgrillningen i Maramö. Jag kan inte säga vad som i sak fick mig att se det – kanske kroppsspråk, kanske en loj irritation – men moderaterna lider numera av regeringsspleen. De tycker inte att det är roligt längre. De njuter inte av att hantera pressen. De anser antagligen att de inte får erkännande nog. De har nära till att vädra fiender.

Hugo Chávez hade egentligen bara två alternativ för att mota sin regeringsspleen: än mer socialism eller döden. Det blev det senare. Fredrik Reinfeldt har fördelen att verka i en mindre affekterad tradition. Han behöver bara låta bli att bli omvald. Han är på god väg.

Affärsvärlden


Ett kvitto på fel ledare


Av Olli Rein

Johan Hakelius

Det var nu länge sedan jag presenterade någon av Johan Hakelius ironiska krönikor med politisk anknytning. Det får bli mitt lite lättlästa inlägg idag här på Petterssons på vår vilodag söndagen . Som vanligt med Johan Hakelius stories så är det lite yvigt i början, här med julfirande och Centerpartiets ledare Annie Lööf. men som vanligt lyckas Johan knyta ihop säcken i slutet av sitt verk.

Många av oss insåg inte hur torftigt vi firade jul förra året, förrän vi fick läsa om Annie Lööfs ”lyxfest”.

När vi vanliga medborgare fick hålla till godo med samma gamla skinka, samma gamla klappar och samma gamla gran – eller åtminstone exemplar snarlika förra årets – ­pågick orgier på Näringsdepartementet. De höll i gång en hel halvdag och programmet, som en grävande reporter fått fram, är rena pornografin. Hör bara:

”13.35–14.20 En kreativ arbetsplats. Mikael Ahlerup, vd för Astrid Lindgrens Värld och utnämnd till Årets Chef 2011.”

Vad skulle man inte ha givit för att få inleda julen med den kioskvältaren? Eller denna:

”14.25–15.10 Vi lyfter blicken. Framtidsforskare Bo Dahlbom, vd för Sustainable Innovation AB.”

För att inte tala om denna:

”15.40–16.10 Detta vill vi nå. Statsråden ger målbilden för departementets arbete.”

Jag visste att något fattades i julas. Nu förstår jag att det var en målbild.

Dessutom serverades julbord. Dryck för 256 kronor per person. Musik. En båttur. Och så hölls tävling, enhetsvis, i att visa upp sin ”glitter och glamoursida”. Så överdådigt har jag inte haft det sedan jag senast var på svensexa. Huvuden måste rulla.

Detta, undantaget ett par byråkratiska detaljer om upphandlingsregler, är en god sammanfattning av den krystade indignation vi förväntas känna över ”avslöjandet” om Näringsdepartementets fest den 8 december förra året. Någon har till och med mätt det skamliga lyxlivet och kommit fram till att bara fyra timmar och 10 minuter ägnades åt seminariet, men hela sju timmar och 20 minuter (är det säkert att det inte blev 23, eller till och med 27 minuter?) åt mat och dans.

Vore jag en helgonlik människa, som kände empati även för politiker, skulle jag lida med Annie Lööf. Nu är jag inte det, så i stället grunnar jag över de politiska partiernas självförakt. ”Lyxfesten” är ju bara ett journalistiskt verktyg. Vad det här egentligen handlar om är förstås att Centerledaren redan var skadskjuten och jag tror jag vet varför.

En populär teori är att Annie Lööf får stryk därför att hon är kvinna. Min alternativa teori är att hon får stryk därför att alla ser att hon är fel person för sitt uppdrag. Jag tror dessutom att hon blev vald av just det skälet. Inget skrämde Centern mer än att välja rätt person som ledare.

För att vara precis: med rätt person menar jag en person som utstrålar Centern. Som går och står och sitter centerpartiet. Ni vet vad jag menar. Med fel person menar jag en person som flyter samman med liberala konsultkretsar, långt från höskörd, nedlagda mackar och bilbingo. Ni vet vem jag menar. Centern kunde till exempel ha övertygat Eskil Erlandsson att ta ledningen. Han spelade både Ulf ­Peder Olrog och Thore Skogman i sitt Sommarprogram. Den tanken fnös partiet bort. Bonnighet är särskilt genant i det gamla bondepartiet. De ville ha någon som visade att Centern är något helt annat än Centern.

Annie Lööf.

Det är kanske naturligt att partier lider av självförakt. Alla som har tillhört en bostadsrättsförening har då och då önskat sig en slarvig sängrökare, som åstadkom lite rensning i medlemsleden och en ny, fräsch början. Men det är något fascinerande pinsamt med politiska partier – Centern är inte det enda – som gör verklighet av fantasin och satsar allt på att försöka vara något annat än de är. Det händer att vi går på det, som med Moderaterna. Men oftast känns det lika äkta som att se sin åldrade småskolefröken dansa salsa på en strand i Västafrika.

Där, i Centerns skräck för Centern, finns det verkliga skälet till Annie Lööfs gatlopp. Men det är enklare att gräva fram ännu en bunt representationskvitton.

Affärsvärlden

Johan Hakelius
Mejla reportern

Under Johan Hakelius hittas alla hans krönikor under året på affärsvärlden. Ge också gärna affärsvärlden ett klick, så de vet att vi här på Petterssons existerar.