"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." – FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
Federal Records, Mercury Records, Musicor Records, Antler Records
The Platters var en amerikanskdoo wop-grupp som bildades i Los Angeles, Kalifornien år 1953. Deras tidiga låtar rönte ingen kommersiell framgång men efter att Buck Ram blev deras manager kom de att bli en av dåtidens mest populära svarta musikgrupperna med top 10-låtar som ”Only You”, ”The Great Pretender”, ”(You’ve Got) The Magic Touch”, ”My Prayer”, ”Twilight Time”, ”Smoke Gets In Your Eyes” och ”Harbor Lights”. Ledarsångare i gruppen var tenorsångaren Tony Williams och när han lämnade gruppen för en solokarriär år 1961 dröjde det inte länge innan gruppen splittrades. Herb Reed, en av originalmedlemmarna, har hela tiden turnerat med en version av gruppen, antingen under namnet ”The Platters” eller ”Herb Reed & The Platters”. Flera andra versioner av Platters har existerat parallellt.
Herb fortsatte turnera under hela sin karriär. Så sent som i slutet av åttiotalet, turnerade han med dåvarande medlemmar i Sverige och Danmark. Han dog den 4 juni 2012 av hjärtproblem, 83 år gammal.
The Platters blev invalda i Rock and Roll Hall of Fame år 1990. På svenska Wikipedia står det inte så mycket mer, men på engelska får ni hela historien om denna fantastiska sångargrupp i engelska Wikipedia.
The Platters – Only You (from 1955)
The Platters – The Great Pretender (from 1955)
Extranummer Platters ca 50 år senare
Extranummer blir det inte så ofta här, men jag kan inte låta bli att ge er det här scenframträdandet, fast jag inte kan säga var och precis när. Det är också för att ni ska kunna jämföra mellan förr (1955) och 50 + senare, vilket bör vara 2005 eller senare om jag har räknat rätt. Själv tycker jag att de bär sin ålder med heder. Några är utbytta, vilket inte är att undra på, då de startade redan 1953.
Jerry Lee Lewis visade sig ju inte sist i egen hög person, så bland annat därför kommer han nu här, tillsammans med Dennis Quaid som spelade Jerry Lee Lewis i filmen. Den spelades ju in 1989 och då var ju inte Jerry Lee Lewis så särskilt gammal. Bedöm själva ni som en gång har sett honom som ung pianospelande rockidol, hur bra han har stått sig genom tiden. Den kommer snart tillbaka här,då det är lite att fixa med och jag mår ännu inte bra och kan fortfarande ha kvar problemen med bihålorna. Då gömmer jag mig gärna här nere i underjorden.
Jag har gett Jerry Lee Lewis ett eget inlägg istället, så det som står ovan är det bara delar av som gäller. Det tyckte jag han var värd.
Nu ska vi göra slut på föreställning om att musik äldre än 1960-talet är töntig och inte har något drag under galoscherna. Jag ska dock göra klart för er att det inte är Jerry Lee Lewis som uppträder själv på filmen, som dessutom är från 1989. Men det kan nog vara han som sjunger. Jag missade detta och får be om ursäkt, men jag tänkte för mycket på showen, som dock troligen bygger på vissa verkliga händelser. Åtminstone den med eld på pianot när Great Balls of Fire spelades på vissa ställen. Skådespelaren på filmen heter Dennis Quiad, och det är ingen jag känner till.
Lewis växte upp vid floden Natchez tillsammans med sina kusiner Mickey Gilley och Jimmy Lee Swaggart (senare känd TV-predikant). Jerry började spela piano hemma hos sin släkting Lee Calhoun, där han lärde sig spela ”Stilla natt” i sin egen boogie woogie-version. Hans föräldrar köpte ett Starck Upright Piano till sin 8-årige son. På det lärde han sig spela de flesta låtar som spelades under 1940-talet och 1950-talet. I en intervju 1993 sa han att han satt 5-7 timmar om dagen vid pianot tills han var 21 år gammal, då han slog igenom med hitlåten Crazy Arms och sin egen End of the Road. ”I loved it… I worshipped it” sa han i samma intervju. När han var mellan 9 och 13 år brukade han ta sig till Haney’s Big House, som låg i de färgade kvarteren, där han kunde lyssna på de färgades musik. ”To me at the time, would be like strolling to a part of heaven… Musicly speaking you know” uttalade han sig senare. Jerrys första uppträdande ägde rum när den lokale Fordhandlaren skulle inviga en ny bilhall. Elmo och Jerry var där och hörde ett rockabilly-gäng spela. Elmo tog kontakt med den som ansvarade för underhållningen och sa att hans son kunde spela och sjunga mycket bättre än de. En stund senare satt Jerry Lee vid pianot och hamrade och ylade ”Drinking Wine Spoo-Dee-O-Dee”. Fordhandlaren lät hatten gå runt för att samla in pengar åt den duktiga sångaren och pianisten.
En tid senare när Elmo och Jerry var ute och åkte bil hörde de en man som sjöng och spelade gitarr på radion. Jerry vred upp volymen och sa till sin far att ”så där låter riktig musik”. Det var Elvis Presley som spelade och sjöng ”Blue Moon Of Kentucky”. I samma veva började Jerry tänka att han kanske skulle uppsöka den där Sam Phillips som kanske kunde göra Jerry till en lika stor stjärna som Elvis. Elmo tömde hönsgården på ägg och sålde alla för att betala resan. När Jerry och hans far tågade in i studion så fick de veta att Sam inte var inne utan Jack Clement tog emot dem. Jerry började med att spela ”Seasons of My Heart” vilket inte imponerade särskilt på Jack. Jack sa till Jerry att han skulle skriva en egen låt som lät mer som Rock’n Roll. En tid senare uppsökte Jerry, nu med sin kusin, JW Brown, och några andra, återigen Sun Studios. Jerry spelade upp ”End of the Road” för Jack, som tyckte den var rätt bra. Värt att tillägga är att texten inte skulle ha varit ”I’m waitin’ at the end of the road” utan egentligen ”There’ll be a wedding at the end of the road”. Han fortsatte sedan med ”Your The Only Star In My Blue Heaven” och slutligen frågade Jack Jerry om han kände till ”Crazy Arms”. Jerry svarade att han kände till en del av låten. Till slut fick i alla fall Clement ”Crazy Arms” på band. Senare när Sam äntligen återvände till Sun Studios tog Jack honom till kontrollrummet där han spelade upp Crazy Arms för honom. Sam lutade sig tillbaka och blundade. Efter mindre än 10 sekunder öppnade Sam ögonen, stoppade bandet och utbrast ”I can sell that”.
Jerry Lee Lewis är rock’n’rollens vilde som förkroppsligar de mest våghalsiga och livfulla impulser. Den pianodunkande rockaren kombinerar en vildsint, boogie-woogieliknande stil, där han spelar med både fingrar, fötter, armbågar, med en busig ohämmad sång i hittar som ”Whole Lotta Shakin’ Goin’ On”, ”Great Balls of Fire” och ”High school confidential” som kom 1958. Det året kom även låten ”Breathless” som blev den sista låt som Jerry Lee fick en hit med på 1950-talet. Dessa fyra sånger släpptes på Sun Records1957–1958. Jerry Lee Lewis blev så populär att han var nära att ta över Elvis Presleys titel som Rock And Rollens kung. Många trodde att Jerry Lee Lewis skulle bli Rock And Rollens nye ”kung”. Ett år efter genombrottet skakades USA av nyheten att Jerry Lee Lewis hade gift sig med Myra Gale Brown som var Jerrys kusins och basists 13-åriga dotter. Skandalen blev slutet på Jerry Lee Lewis tidiga karriär. Resten kan ni läsaHÄR och på engelska Wikipedia eller hans egen hemsida.
Little Richards uppväxt präglades av kyrkobesök där han tog del av gospelmusiken. Denna stil skulle visa sig prägla hans karriär: gospelinfluensen märks tydligt i de hits han spelat in under åren.
1955 släppte han låten Tutti Frutti. Han och bandet The Upsetters roade sig med att avsluta varje framträdande med låten. När den skulle spelas in på skiva ändrades en del av texten, eftersom den innehöll anspelningar på homosexualitet.[källa behövs] Joe Lubin var också med och skrev det som är den nuvarande texten i Tutti Frutti. Coverversioner har gjorts av bl.a. Elvis Presley, Carl Perkins, Pat Boone samt Jerry Williams.
1956–1957 kom inspelningar som Lucille, Long Tall Sally och Good Golly Miss Molly. Även dessa blev stilbildande för rock’n’rollens sound, och flera covers har gjorts. Long Tall Sally spelades senare in av Beatles.
Efter att ha gjort sig känd drog sig Little Richard tillbaka för att predika. 1964 gjorde han comeback med låten Bama-Lama-Bama-Lou. Denna låt blev dock inte lika uppskattad, på grund av den musikmässiga förändring som hade skett. Brittiska grupper som Beatles, Rolling Stones och The Animals, hade blivit kända. Notabelt är att Jimi Hendrix medverkade i The Upsetters som gitarrist i bland annat Bama-Lama-Bama-Lou. Några år senare fick han sparken av Little Richard efter att ha missat en buss under pågående turné.
Little Richard fortsatte att uppträda och spela in, om än i mindre utsträckning än under de stora framgångsåren. Bland annat märks en cover på Otis Reddings sista och mest kända hit, (Sittin’ On) The Dock of the Bay. Otis Redding hade postuma framgångar med denna inspelning. Redding omkom i en flygplansolycka strax efter att låten spelats in.
Little Richard uppträder fortfarande och en Europaturné genomfördes 2008.[källa behövs] I långfilmen om Pennimans liv, The Little Richard Story, spelar Leon rollen som Penniman. Troligen är det från den här filmen som videon kommer.
