Av Stefan K
Kostnaden för invandringspolitiken är en mycket väl bevarad hemlighet som därför föranlett många spekulationer, vilda gissningar och hetsiga debatter genom åren. Det är inte bara kostnaden som det frågas efter, utan också orsaken till politikernas kollektiva tystnad. I alla sammanhang, i varje debatt och inte minst i varje valrörelse bombarderas vi med fakta över kostnader för olika samhällsfunktioner och välfärdens tre huvudämnen, vård, skola och omsorg. Invandringspolitikens, flyktingpolitikens och integrationspolitikens kostnader får vi däremot se oss i himlen efter. Dessa siffror ska uppenbarligen inte nå ut till svenska skattebetalare, trots att det är vi som bjuder in till festen och står för notan. Det är inte utan att man börjar fundera på om kostnaden är så ofantlig att de folkvalda inte vågar redovisa den? Något måste ligga bakom den ständigt rådande tystnaden och det stora hemlighetsmakeriet.
Även i andra länder verkar kostnaden för just invandringen vara ett känsligt ämne. Varför? Det holländska forskningsinstitutet NYFER fick i uppdrag att ta fram kostnaden för Hollands invandringspolitik under förra året. Beställaren var den kontroversielle Geert Wilders. Många satte nog frukostkaffet i fel strupe när resultatet redovisades. Invandringspolitiken gick back med €7,2 miljarder (ca 70 miljarder svenska kronor). Varför skulle just Holland utmärka sig mot övriga europeiska länder, eller ställ frågan så här: Varför skulle kostnaden för svensk invandringspolitik skilja sig mot övriga Europas? Tittar man på siffror från årsskiftet 2009/2010 så bodde i Holland 97 287 personer med s.k. flyktingstatus, i Sverige bodde 108 067. Integrationen i Sverige är säkerligen minst lika deprimerande som i Holland, så man kan därför anta att kostnaden för Sveriges invandringspolitik inte understiger Hollands på minus 70 miljarder svenska kronor/år.
Vad är kostnaden för invandringen i Sverige? Detta är en återkommande fråga, men enligt det politiskt korrekta Sverige finns det ingen kostnad, utan bara rena vinster. Tro det den som vill. Jag gör det inte.
Jag tänker förbehållslöst på den somaliska dam som bor med sin dotter i lägenheten under oss. Vi har bott i vår lägenhet i fem år, men har bekanta som bott här längre och kan vittna om fakta. Damen ifråga pratar knappt någon svenska, förutom de mest använda orden som ”hej”, ”tack” osv. Hennes dotter som är i skolåldern talar dock svenska och jag har växlat några ord med henne. Hon är född i Somalia och kom hit med sin mor 1995. Under dessa femton år har mamman inte jobbat en dag. Kanske inte så konstigt, då majoriteten av de somaliska kvinnorna är outbildade och analfabeter. Jag vill inte nedvärdera någon i negativa termer, men hur kan en person med denna somaliska kvinnas bakgrund kunna ge positiva effekter på svensk ekonomi? Man kan inte sluta tänka på att allt hon och dottern gör, äger och handlar är finansierat av oss skattebetalare. En annan fråga som ständigt dyker upp är den kravlöshet som verkar råda. I dessa tider när svårt sjuka människor ska tvingas ut i arbete, så verkar inte samma krav finnas på de nysvenskar som anlänt till Sverige under de senaste 20-30 åren. Varför? Att denna kvinna inte är för sjuk för att jobba ser vi exempel på varje dag. Främst vår och sommartid ses hon och hennes väninnor ockupera uteplatsen på innegården, morgon till kväll. Minst ett par gånger i veckan kommer hon traskandes med kundvagnar från de intilliggande köpcentrumen och bland möter vi henne i centrum med påsar från olika klädkedjor i bägge händerna. Man förvånas inte över att människor från hela världen kommer just till Sverige. Tänk att bo här i femton år som denna kvinna gjort och aldrig behöva jobba, men ändå kunna se hur pengar till livets nödtorft och annat trilla in varje månad.
Jag tänker också på flyktingen Rzgar som i en Rapportsändning berättade att han kom till Sverige 1992 med en byggnadsteknisk- och civilingenjörsutbildning i bagaget, men som inte haft ett riktigt jobb sedan han anlände till bidragsparadiset Sverige. Enligt hans egna ord känner han sig bedrövad då han själv vet att han kostat svenska skattebetalare miljontals kronor under dessa 18 år. Om man har en så pass god utbildning från hemlandet som civilingenjör, men ändå inte får jobb, måste man fråga sig hur outbildade analfabeter från länder som Somalia och Afghanistan ska komma ut på arbetsmarknaden? I tider då en allt högre utbildning krävs på en allt snävare svensk arbetsmarknad, så måste det vara en omöjlighet att få ett jobb då man inte kan det svenska språket och inte ens kan läsa och skriva på sitt eget.
Vetskapen om att Rzgar och denna somaliska kvinna bara är två i mängden av 100 000-tals invandrare som inte jobbat en dag i Sverige, får i alla fall mig att starkt ifrågasätta de okritiskt positiva signaler om den positiva effekt en hög invandring har på den svenska ekonomin.
När vi nu ser hur land efter land i Europa stramar åt och börjar ställa högre krav på de som anländer, fortsätter Sverige som enda land sin generösa linje. Ordet massinvandring har sin plats i debatten. Om ni går in på denna länk (under Refugees residing in:) har ni möjligheten att själva kontrollera antalet bosatta flyktingar i Europa de tio senaste åren. Notera att något hände 2004/06. Då började flyktingströmmarna bedarra i Europa, utom i Sverige där den istället började öka.
Hur många personer med flyktingstatus som var bosatta i de nordiska länderna 2009 ser ut så här i jämförelse:
- Sverige: 81 356
- Norge: 37 826
- Danmark: 20 355
- Finland: 7 447
- Island: Ingen uppgift
Orkar ni räkna ihop samtliga siffror från 2000-2009 så ser ni att Sverige sticker ut än mer och givetvis kostar detta pengar, men hur mycket? Får vi någonsin veta de riktiga siffrorna? Om inte, varför?