IS-barnen

Håkan Boström på GP skrev igår en ledartext om det enorma fokus som riktas mot de vi kallar IS-barnen.

”Vi läser ledarsidor som kräver att svenska staten aktivt måste hämta hem dessa barn, och i praktiken även deras föräldrar. Ett konstigt fokus kan tyckas, rentav stötande enligt min mening”

Johan Westerholm på Ledarsidorna följer upp med att belysa den norske medborgaren Mikael Skråmos sju barn som både politiker, myndigheter och journalister vill ha till Sverige (tre av dem är inte födda här). Fast Westerholm väljer att mer fokusera på barnens morfar, chilenaren Patricio Galvéz, men framför allt på deras mormor, konvertiten och IS-anhängaren Umm Hamza.

”Umm Hamza, som barnen ändå har en anknytning till, var en aktiv del av mordmaskineriet IS och bör rimligen själv vara under utredning som vårdnadshavare för sina två biologiska barn. Oaktat den skyddade identiteten som hon sannolikt beviljats”

 

Vid vägs ände?

Har Sverige som nation kommit till insikt om att svensk migrationspolitik är ett totalt misslyckande som är på väg att erodera samhälle som sådant?

Först ut att påpeka det självklara var de partier som till vardags kallats främlingsfientliga, rasistiska, högerextrema och populistiska. Därefter följde alternativa medier som i inlägg efter inlägg började rapportera om missförhållanden och grova brott i kölvattnet av en allt för stor asyl- och anhöriginvandring. Sedan kom rapporterna från Sveriges kommuner, landsting och myndigheter som larmade om en ekonomisk kris och en systemkrasch. Nu verkar också svenska journalister inse att detta inte längre fungerar, även om man från visst medialt håll håller sig krampaktigt kvar i tron att detta fungerar och är lönsamt. Återstår nu bara de politiker som anser att känslor är av större vikt än den verklighet som möter vardagens människor.Read More »