Av Stefan K

Det känns nästan overkligt idag, men oavsett den tragiska händelsen i Norge så fortsätter livet med alla dess vedermödor.

I morgon bitti går många till sitt arbete, andra packar matsäcken och åker till stranden. Vissa ligger hemma och bryr sig inte om något.

Hemskheterna avlöser varandra, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Trots detta så glömmer vi fort och tur är väl det. Hur skulle livet annars te sig om vi ständigt bar på ilska, frustration och sorg?

I media rasar nu debatten och SD lär utsättas för en massiv kampanj som inte kommer att sky några som helst medel. Vi lär få läsa om enskilda händelser som inte har det minsta att göra med extremism, men som blåses upp till gigantiska proportioner. Vi lär få se hur panelexperter sitter i studios och vräker ur sig anti-SD propaganda med hjälp av lögner. Reinfeldt och övriga partiledare i 7-klövern lär stå i talarstolar och uppmana svenska folket att vända rasismen (läs SD) ryggen osv.

Gillar inte att skriva det, men denna tragiska händelse kommer att användas i politiska syften och säkerligen sitter många och gnuggar händerna då de tror att dödsstöten för SD kom i form av en galen norrman.

Plötsligt är alla andra hot mot demokratin i Sverige som bortblåsta. Plötsligt existerar inte de ca 200 islamister som SÄPO pekat ut. Plötsligt existerar inte de vänsterkrafter som bevisligen är beredda på att ta till vilka metoder som helst. Plötsligt glömmer man bort att det finns galningar inom både extremvänstern, bland de religiösa grupperna likväl som bland de högerextrema . Galningar som kan stå på tur att skapa nästa rubriker.

Samtidigt som detta pågår, pågår en verklighet som inte förändrats p.g.a. denna galnings verk.
Vi har fortfarande en överdimensionerad invandring, en flyktingpolitik som spårat ur, en arbetslöshet som är oacceptabelt hög, en välfärd i fritt fall, en skola som inte är värd namnet, allt fler utanförskapsområden, en barnfattigdom, upplopp i förorterna, våldtäkter, rån, ett pensionssystem där pengarna inte räcker till etc.