Av Pettersson

Vi läser ofta att brottsoffer blir tilldömda skadestånd för misshandel, våldtäkt eller blivit påkörd av ett rattfyllo och tror naturligtvis lite enfaldigt att offren får dessa pengar.  

Det låter fint att få lite pengar som plåster på såret men hur ofta fungerar det? Ofta kan det dröja ett år eller längre innan offret får några pengar och visar det sig att brottslingen inte har några tillgångar vilket inte är ovanligt väntar långa utdragna processer för brottsoffret.

Då är det dags att fylla i en ansökan om brottsskadeersättning och skicka till Brottsoffermyndigheten och när det är klart ska brottsoffret meddela kronofogden att Brottsoffermyndigheten betalat ut pengarna.   

Om blankettraseriet inte räcker så visar det sig att den utbetalda ersättningen är betydligt lägre än det utdömda beloppet som brottslingen dömts att betala samt att myndigheten tar 1 500 kr i självrisk på beloppet. Skadeståndet och brottsskadeersättningen är nämligen två olika saker. Skadeståndet ska brottslingen som inte har några pengar betala och brottsskadeersättningen är en typ av försäkring.

Tycker ni det låter jobbigt så tänk då på hur ett brottsoffer känner sig som misshandlats och/eller våldtagits och måste sätta igång med komplicerad pappersbyråkrati och dessutom få mindre pengar än vad de tilldömts. Staten borde fan åka dit för psykisk misshandel! 

Detta idiotiska system är ingen nyhet för den nuvarande regeringen eller den förra, men för att något dåligt funnits länge är ingen anledning till att det är kvar.

Justitieminister Ask och regeringen skulle lätt kunna lägga ett förslag där staten tar över ansvaret och offren får sina tilldömda pengar så fort domen vunnit laga kraft och staten sedan jagar brottslingen med blåslampa. Det är småpengar i statsbudgeten men skulle betyda mycket för offren till statens daltande kriminalpolitik.

− Pettersson väntar på regeringens förslag men är rädd för att han får vänta, det är nog viktigare att dalta med brottslingarnas välbefinnande än offrens.