En av Atatürks snilleblixtar var att göra imamerna till statstjänstemän under ett religionsministerium, Diyanet. När den turkiska utvandringen till Nordeuropa startade på allvar följde Diyanet och de statsanställda imamerna med.
Den turkiska ambassaden i Berlin råkade för några år sedan avslöja att de har en religionsavdelning med en f d stats-
sekreterare som chef, tretton religionsattacher och över fyrahundra statsanställda imamer…
Under många år kämpade Diyanet i hela Europa mot den expansiva islamismen i Milli Görüs, Muslimska Brödraskapets turkiska utlöpare. Situationen blev helt annorlunda när islamistiska AKP tog över makten i Turkiet.
Kemalismen är på tillbakagång och islamismen expanderar snabbt. Så även i exilen. Diyanet och Milli Görüs har börjat samarbeta iTyskland. Brödraskapets fastighetsbolag bygger nu moskéer även åt Diyanet.
Islamisterna samarbetar också med de snabbt växande Grå Vargarna (också kallade ”idealister”eller ”Ülkücul”), en storturkisk nazistliknande rörelse, som bekämpar ”Turkiets fiender”, alewiter, kristna, judar och kommunister.
En undersökning bland andra- och tredjegenerationsturkar i Österrike nyligen visar att dåligt utbildade och dåligt integrerade turkiska ungdomar lockas aven kombination av storturkisk politik och islamism.
Även i Sverige opererar sedan länge både Diyanet, Milli Görüs och Grå Vargarna. Enligt experter har motsättningen mellan den statskontrollerade islamismen, Brödraskapet och storturkiska nationalister minskat de senaste åren.
Diyanets imamer är nu välkomna i flera av MG:s moskéer. Grå Vargarna uppmuntrar sina unga adepter att börja besöka moskéerna. Ett synligt yttre tecken på islamiseringen är att alltfler turkiska kvinnor i exempelvis Berlin, Köpenhamn och Malmö bär hijab.
Dagens islamistiska verklighet syns först på Hermannsplatz och Möllevångstorget. Enligt en undersökning i Tyskland kräver
över hälften av de turkiska männen att hustrurna ska bära huckle.
AKP kämpar dock om det politiska inflytandet över utlandsturkarna. 2010 höll de en stor konferens för 1.500 utlandsturkar som är aktiva politiker i Europaparlamentet eller i olika europeiska länder.
Erdogans budskap till dem var solklart: ”Bli medborgare i era nya länder, bli politiskt aktiva, arbeta för Turkiet och islamismen, men bli inte integrerade”.
Här sitter jag och undrar varför ingen är intresserad av mitt inlägg från Jihad i Malmö, då visar det sig att jag har lagt inlägget i papperskorgen. Det här inlägget innehåller mycket kunskap om Turkiets politiska situation, som ju numera är islamistisk som så många andra av Mellanösterns stater. Jag är ganska övertygad om att sånt som inte ens jag visste förut, inte heller är känt för den stora massan i Sverige, och att även många här på Petterssons har luckor som går att delvis fylla upp med fakta från den här artikeln. Men det har ju också varit final i ishockeyns juniorvärldsmästerskap, mellan Sverige och USA, som de senare vann knappt, då det sista målet kom i tom kasse. Så det kanske inte hade spelat någon roll för mitt inlägg i vart fall.
I den sista meningen här ovanför Jihad i Malmö, så slår ju premiärminister Erdogan fast: ”Bli medborgare i era nya länder, bli politiskt aktiva, arbeta för Turkiet och islamismen, men bli inte integrerade”. Klarare en så kan ett nej till demokrati, jämlikhet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet och religionsfrihet inte uttryckas. Så varför ska de nödvändigtvis med i den Europeiska unionen, när det enda landområde de har på europeisk mark, är ett område som grekerna har anlagt grunden till staden Konstantinopel på. Det är två anledningar till varför de inte bör få tillträde till EU. Nästa anledning är deras eget syfte, att de ska få ta emot bidrag till en stor del av sin befolkning som lever i armod. Det är enligt mig och många fler, att problem som turkarna måste reda upp själva. Sedan är det ju de rättigheter man måste ge sina medborgare, och dessa har jag ju redan räknat upp. Det finns mycket mer att förhandla, och om någon frågar mig om när turkarna ska få tillgång till EU:s fördelar, så blir mitt svar aldrig, åtminstone inte om Sverige finns kvar inom unionen.
