Av Stefan K

I massmediala kretsar har sanningen om Europas mest extrema flyktingpolitik varit belagd med munkavle och tabu-stämpel.

Förutom ett ytterst begränsat antal journalister har gammelmedia rapporterat om svensk flyktingpolitik med hjälp av censur, floskler och lögner. Därför är det med en viss glädje man läser hur en viss uns av självkritik letar sig ut till svenska folket och hur en liten glugg öppnar sig i det tätslutna pk-locket.

Först ut var Expressens Anna Dahlberg som den 9:e september skrev en artikel om hur vi måste börja prata om den växande asylströmmen till Sverige.

Dahlberg är självkritisk och beskriver hur den mediala bilden av svensk flyktingpolitik är Migrationsverket hjärtlösa domar, ensamkommande barn som kastas ut och gamla mormödrar som utvisas. Så har bilden sett ut och gör fortfarande, men som Dahlberg skriver finns också en annan sida. Hon nämner UNHCR:s rapport som säger att Sverige bara har USA, Tyskland och Frankrike före sig på listan över de i-länder som tar emot flest flyktingar antalsmässigt. När det gäller antalet flyktingar per capita, så finns det inget västland som är i närheten av Sverige. Några siffror Dahlberg beskriver är hur Sverige tar emot tio gånger fler flyktingar än Finland, åtta gånger fler än Danmark och att vi tar emot dubbelt så många ensamkommande barn än tvåan på listan, Storbritannien.

Vi får också veta hur politiker i andra EU-länder medvetet styr sin flyktingpolitik till Sverige genom politiska beslut och att Sveriges flyktingpolitik måste börja förenas med en realistisk politik.

Samtidigt kan förstås Dahlberg inte undgå att skylla tystnaden och avsaknad av debatt på SD. Det är alltså beröringsskräcken för SD som gör att övriga partier inte vill ta en öppen, ärlig och hederlig debatt i ämnet. Detta är självklart struntprat, då både journalister och pk-politiker konsekvent vägrat föra debatten utan floskler och censur.

Källa: Expressen

Den 10:e september var det så dags för nästa journalist att lätta lite på hjärtat, Folkbladets politiske redaktör Widar Andersson.

Artikeln skiljer sig inte nämnvärt från Anna Dahlbergs och också Andersson konstaterar att Sverige står i särklass när det gäller flyktingmottagandet i Västvärlden. Andersson tar också upp den väsentliga upplysningen om Sverige som mottagare för en stor arbetskraftsinvandring fram till 70-talet, då denna mer eller mindre ersattes av en bidragsinvandring. Han kritiserar också de olika och kostsamma projekt som genomförts för att få ut nykomna på arbetsmarknaden och där i stort sätt alla misslyckats. Andersson avslutar sin artikel med att skriva hur det finns skäl att strama upp invandringspolitiken på ett flertal områden.

Källa: Newsmill

Om vi ser en tillfällig tillnyktring återstår att se, men det som både Dahlberg och Andersson skriver i sina texter, har SD hävdat i flera år och därmed fått epitetet främlingsfientliga. Att svenska regeringars och inte minst den nuvarandes flyktingpolitik är en kostsam katastrof, har nog gått upp för de flesta vid det här laget. Vissa väljer fortfarande att blunda och kommentera med floskler. Andra bryr sig inte, vissa partier tycker t.o.m. att vi i Sverige inte tagit ett tillräckligt stort ansvar, men allt fler börjar nog inse att vi nått vägs ände och tagit klivet över gränsen för vad detta lilla land mäktar med. De facto är det den vanliga människan som drabbas hårdast av Europas mest extrema flyktingpolitik.