Håkan Boström lyfter i en ledartext upp det nya fenomenet i det mångkulturella samhället. Etnisk röstning.

Mångkulturen har medfört ett nytt fenomen i Sverige och andra mångkulturella samhällen. Människor som inte röstar på samhällets, kommunens och regionens bästa, utan på den egna etnicitetens bästa. Det skriver Håkan Boström i GP.

Som exempel lyfter Boström USA där etnisk röstning figurerat länge. ”Mångkultur innebär att människor har olika etniska, kulturella och religiösa identiteter, och självfallet ger det utslag även i politiken”.

I Sverige har de traditionella gränserna suddats ut. LO-kollektivet röstar inte längre på Socialdemokraterna i samma utsträckning som förr. På landsbygden är inte längre Centerpartiet störst, utan ute i de mindre valdistrikten är man kanske bara fjärde eller femte största parti. Moderater hittar man inte bara i Djursholms och Lidingös fina villakvarter, utan i lika hög grad bland Insjöns och Gnosjös hyresfastigheter.

Fast nu har det mångkulturella samhället i den moderna västvärlden fått ett nytt fenomen. Människor som kommer till vår del av världen och lägger sina röster på partier som gynnar den egna etnicitetens intressen, sin egen kultur, sin egen religion och inte sällan partiernas förhållande till de länder man valt att lämna.

Länder och områden som Somalia, Afghanistan, Syrien, Irak och Palestina där det inte hålls några fria val, val under diskutabla omständigheter eller ibland inga val alls.

Varje röstberättigad person äger sin rätt att rösta på vilket parti han/hon än önskar. Så fungerar det i en sann demokrati, men vad händer i ett mångkulturellt samhälle där importerade grupperingar väljer att i första hand rösta på sin egen etnicitets och sitt forna hemlands intressen?