Nedan följer en alldeles egen fiktiv historia. Den må skapa associationer hos en del av er. Vilka får ni fundera över.

Mitt ute i den norrländska vildmarken, 140 km från närmsta tätort, ligger en liten by. En liten norrländsk by där tiden verkar ha stått still, där inte så mycket händer och där de 120 invånarna lever samma lugna liv som deras förfäder gjort i hundratals år.

Det lilla huset i utkanten av byn har stått tomt några månader efter att 95-årige Bengt-Hans drog sin sista suck. Mäklaren har satt upp sin skylt med orden ”Till salu”, men ingen har närvarat på de få visningar som hållits. En dag är dock skylten utanför det lilla huset borta och nyfikenheten sprider sig som en löpeld i den lilla byn.

”Vem”, ”vilka” och ”varför”. Frågorna som går från mun till öra är många, men svaren få. Ingen vet.

På eftermiddagen den där lite gråmulna lördagen rullar en stor flyttbil genom byn och svänger in på gårdsplanen framför Bengt-Hans lilla hus. Strax bakom den kommer en fin bil av känt märke och nyare modell. Flyttbilen stannar till och två bastanta flyttkarlar hoppar ur och öppnar bakdörrarna på det färgglada ekipaget. Den blankpolerade personbilen stannar till några meter därifrån och ut kliver ett sällskap i kläder av senaste mode. En man, en kvinna och två barn i yngre tonåren. 08:or tänker genast Stina och Johanna som stått nere vid en gammal mjölkpall och diskuterat den årliga och traditionella byafesten som ska hållas om två helger. ”08:or, vad gör de här?”

Det visar sig så småningom att det är en familj som valt att lämna det där fina villaområdet i Danderyds utkanter för den lilla norrländska byn, 140 km från närmsta tätort. Snacket går i stugorna och bakom gardinerna tisslas och tasslas det och ingen förstår varför familjen valt att lämna storstaden till förmån för denna avkrok.

Till en början råder en liten märklig stämning i den lilla byn. Familjen från Danderyd med den karaktäristiska Stockholms-dialekten möts inte bara med nyfikenhet, utan också med lite skepsis. ”Det måste finnas ett skäl till varför de flyttat till just vår lilla by” är frågan alla ställer sig. Tiden rullar på i samma lugna mak som den gjort i alla år. Sakta, men säkert, börjar dock byinvånarna vänja sig vid sina nya grannar och den nyinflyttade familjen börjar så småningom att skapa kontakt med andra.

Dagen för den traditionella byafesten kommer och hela byn ställer som vanligt upp mangrant. Så gör också de nya invånarna som genom en liten lapp på byns anslagstavla fått veta datum och tid. Med några snapsar innanför västen är det ett par av byns äldre herrar som tar mod till sig och söker kontakt med den nya familjen. Man börjar samtala, man sitter vid samma bord där mat tillverkad av det som plockats och jagats i närområdet serveras och stämningen är som alltid på topp. När byns invånare lärt känna de nya grannarna och familjen från Danderyd bekantat sig med övriga så pustas det ut. ”Tusan, de är ju trevliga”, är det allmänna omdömet under kvällen. Det är bara Johan på Näset som muttrar lite för sig själv efter att i vanlig ordning smakat lite för mycket på det hembrända han brukar bära med sig i en fickplunta under västen.

Veckorna går. Nyfikenheten och skepsisen som mötte ”08:orna” är som bortblåst. Den nya familjens två tonårsbarn börjar i skolan som ligger i tätorten 140 km bort och har under veckorna bekantat sig med byns övriga tonåringar. Det enda som skaver lite är att deras föräldrar inte verkar arbeta. Åtminstone är det ingen som ser dem åka iväg och komma hem och vare sig i byn eller närområdet finns några arbetstillfällen – ja, förutom där man livnär sig på eget lant- och jordbruk. ”Kanske de jobbar hemma”, viskas det på byn – trots den dåliga uppkopplingen mot nätet.

En dag sker det trista att byäldsten, Sven i Axbeten, lämnar jordelivet och hans hustru med det fornnordiska namnet Gunnlög är så skröplig att hon väljer att tillbringa resten av sitt långa liv på ett äldreboende i närmsta tätort. Så står ännu ett hus tomt i den lilla byn.

Den här gången hinner mäklaren inte ens sätta upp en skylt med ”Till salu” förrän en färgglad flyttbil åter rullar genom byn med en välputsad bil av senare modell strax bakom. En bil i vilken det sitter två vuxna och tre barn i åldern 9-15. De välkomnas av den nu välintegrerade familjen från Danderyd med kramar och handskakningar. Det visar sig att även denna familj är från 08-omådet, fast i deras fall från ett välmående villaområde på Lidingö. Sakta går det upp för byinvånarna att de bägge familjerna är bekanta med varandra sedan tidigare.

Livet går vidare, men det står nu klart att de bägge familjerna från 08-området helst håller sig till varandra och att de allt mer sällan syns på byn som nu har 126 invånare.

Det går ett år och vardagen flyter på som den gjort i hundratals år. De vuxna i familjerna från Danderyd/Lidingö verkar alla arbeta hemifrån, för ingen ser dem åka från och till deras små hus. Barnen däremot sitter på bussen tidigt varje morgon och kommer hem med samma buss många timmar senare.

I juli två år senare meddelar byns talesperson att det getts tillstånd att bygga två nya villor på ängen ner mot vattnet. De första bostäderna som byggts i trakten sedan det lilla torpet Aspadal stod färdigt 1938. Nu tisslas och tasslas det som aldrig förr och man hör både nyfikna, förvånande och lite oroade röster på de små byvägarna.

Veckorna går och en solig sommardag i augusti rullar det in ekipage med grävskopor och andra fordon som krävs för att iordningställa de två tomterna. Sedan går det undan. Det grävs, det läggs ledningar och två stora långtradare med två modulhus anländer strax därefter och lyfts på plats. Redan i oktober är de två villorna färdiga att flytta in i och nu ser byborna hur två färgglada flyttbilar kommer åkandes med två välputsade bilar av nyare modell strax där bakom.

Även dessa två familjer visar sig komma från platser där nere i 08:ornas land. Nu börjar det gå upp för invånarna i den lilla byn att något är på gång. Det kan inte vara utan orsak att fyra familjer från huvudstaden väljer att bosätta sig i en liten by ute i den norrländska vildmarken, 140 km från närmsta tätort.

Misstankarna växer när de nya invånarna väljer att umgås med varandra och inte med övriga i byn. Den årliga och traditionella festen genomför som vanligt, men utan närvaro av de fyra 08-familjerna som istället väljer att ha en liten fest en bit därifrån. Det har spridits ett litet rykte på byn att föräldrarna till de fyra familjerna vill göra om den traditionella festen med lite modernare inslag i syfte att försöka locka turister till byn. Det har också hörts ryktesvägen att ett bolag med välkänt namn vill anlägga en liten turistanläggning precis vid sjön Lovattnet.

Nu börjar det också hända tråkiga saker i byn. En cykel stjäls, kläder som hänger på tork rivs ned och ett par rutor krossas i Anders och Brittas stuga. Den lilla byn har inte upplevt något liknande sedan händelsen det står om i ett handskrivet dokument nere i byns lilla hembygdsgård. Det var 1681 då Bengt-Erik i Mörtbacken slog Hans i Ersta gul och blå efter han tafsat på Bengt-Eriks flickvän, Hanna i Gynbråten.

”Vem” undrar alla. Frågan får inget svar då polisen anser att en en bilresa tur och retur inte är värd mödan. Oron sprids i byn då något sådant inte hänt i invånarnas annars så trygga tillvaro. Det finns en misstanke om eventuella gärningsmän då några i byn sett två av tonåringarna från 08-familjerna röra sig ute sent på kvällarna. Det uppstår lite kontroverser när frågan ställs till familjerna ifråga och nu vidgas klyftan mellan byns ursprungliga och nyinflyttade familjer.

Så kommer kraven många anat skulle dyka upp. De fyra familjerna från 08-området berättar att de vill göra förändringar i den årliga och traditionella festen. Man vill göra den mer modern med inslag som ska locka turister att närvara och orsaken meddelas senare på den årliga stämman som hålls i hembygdsföreningens lilla stuga.

Det visar sig att de fyra familjerna valt att flytta till den lilla byn av en anledning. Man tänker bygga den turistanläggning nere vid vattnet som det ryktats om på byn. En anläggning med 20 rum, restaurang och ett bastubad längst ute på en brygga som ska läggas dit. Kring denna anläggning ämnar man locka turister med både fiske, jakt och fjällvandring.

Ett stort konsortium ska genomföra detta och stora pengar kommer att plöjas in i projektet. Byinvånarna förstår att de är maktlösa. Kontakter med de styrande politikerna i tätorten 140 km därifrån ger ingenting. Tvärtom får man svaret att detta kommer gynna kommunen ekonomiskt och att det kommer skapa många jobb, kanske också till ett flertal av byns invånare.

Byborna ser maktlösa på när anläggningen byggs och till detta anläggs en helt ny väg. Besökare till den nya turistmagneten börjar sakta dyka upp från olika delar av södra Sverige och snart syns det även fordon med registreringsskyltar från Tyskland, Norge och andra länder.

Den arrangerade jakt som det nya konsortiet anordnar utarmar skogarna på de djur som levt sida vid sida med människorna i hundratals år. Det bästa platserna för fiske ockuperas av turister från 08-området och städer långte nere i Europa. Skog avverkas för att bereda plats för parkeringsplatser och tennisbanor. Från anläggningen hörs musik dunka långt in på natten. Den nya turistanläggningen och dess koncept har nu blivit så omtalad och populär att det något år senare står ännu en byggnad med 30 rum på platsen där nere vid vattnet.

Nere i byn tittar nu invånarna ut genom rutorna med sorgsna blickar och ser en liten svensk by långt ute i den norrländska vildmarken som inte längre är vad den en gång var.