Bilan Osman rasar mot SD:s förslag om slöjförbud på allmänna platser och menar att detta går bortom islamofobi. Låt mig berätta något från verkligheten så kan ni fråga er själva sedan om slöjan är frivillig eller påtvingad.

”Slöjan är en viktig identitetsmarkör för mig”, skriver Bilan Osman i Expressen. En någon udda förklaring får vi i artikeln. Bilans mor hade enligt texten inte burit slöja innan det muslimska terrorattentatet 11:e september 2001, men uppenbart började hon använda denna efter attentatet. Varför får vi aldrig förklarat. Inte heller hur gammal Bilan Osman var när hon själv började använda slöja.

En annan lustig detalj i hennes berättelse är hur kristna vänner med rötterna i Mellanöstern utsätts för islamofobi p.g.a. sitt namn. Tänk, jag som trodde att islamofobi var kopplad till muslimer och att det inte är namnet som sådant som rör upp känslor, utan att det är religiös klädsel, offentliga bönemöten, krav på särlagsstiftning och annat som förknippas med den muslimska gruppen.

Bilan Osman avslutar texten med orden ”Jag känner också en stor sorg över vart vårt samhälle är på väg”. Tro mig Bilan, det har många av oss gjort sedan länge.

Så till min egen lilla beskrivning av verkligheten.

Sommaren 2025 var vi ett gäng vänner som reste ned till metropolen Karlsborg. Huvudsyftet var att vandra runt i den fantastiska Tiveden, men vi hann också med annat mellan varven.

En av kvällarna var så där magisk vacker som bara svenska sommarkvällar kan vara. Vi promenerade från campingen och bort mot fyren på Vanäs udde, där vi planerade att ha en liten kvällspicknick med gott att äta och dricka.

Vi gick utmed den långa stranden intill Vättern och njöt av både värme och sol. Vi var många som njöt denna underbara kväll. I det ljumma vattnet lekte barn, ungdomar stojade och de lite mer vuxna tog sig ett svalkande dopp. Stranden var full med familjer, par och ensamma som satt i solstolar eller låg på medhavda filtar. Glädjen gick inte att ta miste på och vem gläds inte av magiska sommarkvällar som denna? Skratten ekade över vattnet…

I skuggan av flera större träd satt ett sällskap på 18-20 personer i olika åldrar och det gick inte att ta miste på att dessa var muslimer. Samtliga av kvinnligt kön satt i slöja och inte bara slöja, utan i full mundering som inkluderade långa ärmar, långa byxor och skor på fötterna. Detta gällde också två unga flickor i sällskapet som bägge såg ut att vara i 10-årsåldern. De satt fullt påklädda i skuggan av dessa träd och tro mig när jag skriver att de såg allt annat än glada ut.

Bara tiotalet meter från detta sällskap stojade och stimmade barn i flickornas egen ålder, både i vatten och på strand. Jag är fullt övertygad om att dessa bägge flickor inget hellre ville än att ta av sig de tjocka kläderna, dra på sig baddräkter och kasta sig in i leken med de jämnåriga barn som skrattade och lekte bara några meter därifrån.

Denna upplevelse blev något av kvällens snackis och vi såg inte bara ett, utan flera passerande sällskap som kastade blickar och skakade på huvudet bort mot träden där det muslimska sällskapet satt i skuggan, fullt påklädda – nja, inte riktigt alla. Männen i sällskapet var mer klädda som man förväntar sig att män klär sig varma sommarkvällar. Det var kvinnorna och de två unga flickorna som var klädda på ett sätt som man inte förväntar sig i Sverige under varma sommarkvällar.

Bilan Osman oroas över att muslimer väcker uppmärksamhet och att hon hävdar att slöjan som sådan är ett plagg som muslimska kvinnor och uppenbart små flickor tar på sig helt frivilligt. Fan tro´t…