HISTORIA. Idag är det 40 år sedan Olof Palme mördades och det kommer hela tiden nya teorier om vem och varför han sköts på Sveavägen den 28 februari 1986. Det är samma med alla stora händelser, Kennedymordet, Estonia, Covid, månlandningen med flera. Många känner sig kallade och har lösningen på vad som hände och varför, så det struntar jag i.

Än idag är Palme något av en helig figur i stora kretsar, jag har dock aldrig gillat mannen trots en uppväxt som arbetargrabb i en bruksort.

För mig är Palme mannen som bröt en lång följd av framgång för Sverige, de så kallade ”rekordåren” under 1950 och 1960-talen tog slut med honom. Palme var naturligtvis inte ensam om det men han låg bakom mycket. Vi hade i princip fri invandring, jobb fanns men det pratades om att det var gästarbetare som så småningom skulle återvända hem. Det var ett fint ord, en gäst kom, arbetade och åkte sedan hem. Några stannade kvar men de assimilerades och blev så småningom svenskar.

1974 var vi rikast i världen. Den 27 februari 1975 fattade en enig riksdag under regeringen Palme ett grundläggande beslut om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Proposition 1975:26. Med beslutet 1975 tog riksdagen avstånd från tanken att invandrare skulle assimilera sig i det svenska samhället. Invandrarna, deras barn och barnbarn skulle behålla sin ursprungliga identitet, dessutom var ökad internationalisering ett övergripande mål i samhällsplaneringen. Alla partier var eniga och riksdagen bestod av V, S, C, FP och M men Palme låg bakom. Det värsta med detta är att SAMTLIGA beslut har smugits genom beslutsprocessen medan massmedia antingen har sovit eller också har hållit med. Det har aldrig varit någon riktig debatt och det svenska folket har hållits ovetande. 

Under 1950 och 1960-talet talades det mellan Sovjetunionen och USA samt inom den övriga världen om en ärlig tävlan mellan två system – kapitalism och socialism. När det blev uppenbart att socialismen förlorade lovade Sovjetunionens dåvarande ledare Nikita Chrusjtjov att stödja revolutionära rörelser i Asien, Afrika och Sydamerika för att hjälpa socialismen på traven.

Olof Palme hoppade på och spred ett skimmer om att befrielse skulle leda till demokrati och välstånd i de fattiga länderna. Idag har vi facit.

Olof Palme kritiserade visserligen Sovjetunionen men totalt kan politiken sammanfattas med att väst var värst och socialismen var framtiden. Nordvietnam erkändes 1969, Östtyskland (DDR) 1973 och Nordkorea 1974 som Sverige erkände som första västland. Palme träffade den ena diktatorn efter den andra som Kubas Fidel Castro, PLO:s Yassir Arafat och Nicaraguas Daniel Ortega.

Palme ville hjälpa Nordkorea på traven och sålde Volvobilar, gruvutrustning m.m. till landet på kredit. Saker vi än idag inte fått betalt för trots att landet har råd att utveckla atombomber och skicka vapen och soldater till Rysslands anfallskrig i Ukraina.

1975 gjorde Olof Palme en resa till Kuba och fick då frågan om Castros politiska fångar. Det var inga problem, Palme var överslätande och konstaterade ”Jag har träffat många ledare i kommunistiska och socialistiska länder men aldrig någon så intresserad av svensk företagsdemokrati och demokratiska processer som Fidel Castro.” Palme var den första västledaren som besökte den kommunistiska diktaturen.

1978 – 1980 var Palme förstående inför den islamska revolutionen i Iran, där man med ”pedantisk noggrannhet bygger upp sina formellt demokratiska institutioner”. Att islamisterna införde tvångsslöja på kvinnor och mycket annat elände var Palme och socialdemokraterna tysta om.

Tanzania var ett av Palmes favoritländer som Sverige öste beröm och bistånd över. Då var Sydkorea och Tanzania ungefär lika fattiga, idag är Sydkorea ett av världens rikaste länder trots betydligt mindre bistånd, inget alls de senaste 50 åren medan Tanzania är kvar bland de fattigaste.

Zimbabwe, tidigare Rhodesia var också ett av Palmes favoriter. Det var ett välmående men rasistiskt land där vita styrde när Palme beslöt att vräka pengar och stöd. Landets första premiärminister blev Robert Mugabe, en av Palmes socialistvänner som utvecklades till diktator och landet är fortfarande utfattigt trots förutsättningar för att bli rikt och välmående.

-Pettersson anser att få har förstört Sverige så mycket som Olof Palme. Det verkar dessutom bortglömt att Olof Palme förlorade två val i rad, 1976 och 1979, dessutom blev valet 1973 oavgjort och den så kallade lotteririksdagen infördes. Så det var inte bara några få rika som röstade på andra partier.

Två svenskar – en byggde upp och en rev ned

***

• Pettersson på Facebook
• Petterssons på X

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även  SWISHA till 0760 858 480

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168