KLIMAT. På pladderfesten i Davos gavs klimataktivismen länge högsta prioritet. Så är det inte längre. Och hyperventilerande om domedagen ger inte längre några politiska framgångar.
I en ny debattartikel för tidningar världen över lyfter Björn Lomborg fram talande signaler – från uttalandena i Davos av EU-kommissionens ordförande och Kanadas premiärminister, till den tyske förbundskanslern som kritiserar sitt eget land för att genomföra ”den dyraste energiomställningen i hela världen”. Detta kopplas till väljartrötthet över en apokalyptisk klimatramning som saknar stöd i data. Lomborg påpekar att rädslobaserad klimatpolitik har slagit tillbaka, och att ett förnyat fokus på billig energi plus grön innovation erbjuder en mer realistisk väg framåt.
Tänk vilken skillnad ett år kan göra. Den en gång så dominerande strävan att radikalt stöpa om samhället för att undvika klimatkatastrof har helt kollapsat. Se på Davos – pladderfesten där klimataktivismen länge gavs högsta prioritet. Denna konsensus har nu övergivits även av dem som förr var entusiastiska tillskyndare.
Det är talande för omsvängningen att EU-kommissionens ordförande inte nämnde klimatomställningen en enda gång när hon detta år talade i Davos, efter att under flera år ha satt den allra främst.
Och det är inte bara européerna som ändrar sig. Kanadas premiärminister Mark Carney krävde en gång i tiden ett globalt mål för nollutsläpp, för att lösa de klimatproblem han såg som ett existentiellt hot. Nu tillstår han att den ”infrastruktur för kollektiv problemlösning” som förespråkats av eliterna vid World Economic Forum och på FN:s klimattoppmöten har ”försvagats”. På hemmaplan lovar han att göra Kanada till en stormakt på energiområdet.
Nedtoningen kan mynna ut i rimligare politik, eftersom den alarmism som nu misslyckats byggde på en rad missvisande påståenden.
I USA har även företrädare för Demokraterna slutat behandla klimatförändringarna som en central fråga, och fokuserar i stället på levnadsomkostnader, låga energipriser och direkt ekonomiskt stöd. Zohran Mamdani, den demokratiske socialisten som vann borgmästarvalet i New York, gick till val på billigare mat och hyra, och nämnde knappt klimatförändringarna.
Den här globala vändningen beror inte bara på Trumps seger i presidentvalet. Väljarna har tröttnat på konstant klimatalarmism, vilket har tvingat många av aktivisterna att tona ned sin retorik. Hyperventilerandet om domedagen ger inte längre några politiska framgångar.
Andra frågor har blivit betydligt viktigare, och i hela det globala nord ägnar folk mindre tid åt att konsumera nyheter om klimatet. Medierna har också mindre att säga om saken. Enligt en analys i Washington Post nådde antalet omnämnanden av klimatförändringarna under 2025 den lägsta nivån sedan 2022.
Politiska strateger går så långt som att helt avråda från att tala om klimatförändring, eftersom ”väljarna får en dålig känsla” när de hör politiska ledare nämna ämnet.
Sanningen är att Kinas fossilberoende, liksom de flesta andra länders, förblir enormt.
Kursändringen innebär att medier och vänsterpolitiker nu närmar sig allmänheten, som ser klimatförändringarna som ett litet problem även i förhållande till andra miljöfrågor. Pew Research Center visade i en internationell opinionsundersökning i augusti förra året att befolkningen i samtliga rika länder i allt lägre grad ser klimatförändringarna som ett stort hot.
Skiftet syns även hos aktivistgrupper och klimatbevakare som har backat från konfliktsökande domedagsbudskap.
Nedtoningen kan mynna ut i rimligare politik, eftersom den alarmism som nu misslyckats byggde på en rad missvisande påståenden. Exempelvis att extrema väderhändelser på grund av klimatförändringarna haft en dramatiskt negativ inverkan på människors liv. Det stämmer helt enkelt inte.
Antalet dödsfall i klimatrelaterade katastrofer såsom översvämning, torka och bränder har minskat dramatiskt under det senaste århundradet, med en del rekordlåga noteringar under det senaste decenniet, trots att världens folkmängd fyrdubblats under tiden. På 1920-talet dog i snitt nästan en halv miljon människor om året, förra året dog färre än tiotusen, en minskning med över 97 procent.
Framstegen beror på bättre varningssystem, infrastruktur och katastrofinsatser, samt högre välståndsnivåer, som i sin tur skapar förutsättningar för sådant skydd. Anpassning genom innovation har visat sig långt mer effektivt än restriktioner baserade på rädsla.
En annan stor missuppfattning är bilden av att Kina snabbt blir miljövänligare. Sanningen är att Kinas fossilberoende, liksom de flesta andra länders, förblir enormt. För ett halvsekel sedan var 40 procent av landets energiförbrukning förnybar, med en fattig befolkning som förlitade sig på ved- och gödseleldning. I takt med kinesernas massiva välståndsutveckling nådde fossilbränslena en toppnotering på 92 procent av energiförbrukningen 2011 – och andelen har bara minskat något, till 87 procent 2023, det senaste år det finns siffror för.
Övergången från överdrifter till nedtonad realism bland makthavarna i Davos är åtminstone något slags framsteg.
En lång rad klimatmöten har utlovat en enorm ekonomisk omfördelning till fattiga länder för gröna projekt, i vad som visade sig vara en illusion. Aktivister och politiker har krävt akut omställning av hela samhällsekonomin och hävdat att enorma insatser är enda sättet att undvika katastrof. De har kämpat för att överföra tusentals miljarder från skattebetalare och annan industri till den förnybara. De vidlyftiga visionerna har rasat samman, och privata investerare har nästan helt dragit sig undan, på grund av stora risker och osäker avkastning. Det som framställdes som en oundviklig flodvåg av satsningar på hållbarhet, har nu visat sig vara mer av en övergående krusning.
Europa utgör det värsta varnande exemplet på krocken mellan värdegrund och verklighet. Tysklands skrytsamt omtalade energiomställning är ett skolboksexempel på hur klimatpanik har fått motivera dåliga och ofantligt dyra beslut. Nu erkänner kanslern Friedrich Merz att Tyskland har lyckats genomföra ”världens dyraste energiomställning”.
En stor del av kostnaden uppstod genom förtida nedstängning av de kärnkraftverk som var pålitliga, hade låga utsläpp, och redan var betalda. Politikerna lyckades öka såväl beroendet av kol och gas som utsläppen, och elpriserna sköt i höjden. Merz tillstår att ”det var ett allvarligt strategiskt misstag att överge kärnkraften.”
Övergången från överdrifter till nedtonad realism bland makthavarna i Davos är åtminstone något slags framsteg. Ett erkännande av att överdriven skräckpropaganda har lett till en klyfta mellan politiker och allmänhet, dåliga åtgärder och politiska bakslag. Nu behöver vi fokusera på vad som fungerar. För stunden bör vi satsa på billig och säker energitillgång, medan vi utvecklar den teknik som behövs för en grönare framtid.
Bjørn Lomborg
Artikeln publiceras för närvarande i medier på alla kontinenter. Hittills har den publicerats i bland annat
Los Angeles Times (USA),
Financial Post (Kanada),
Sunday Times (Sydafrika),
Bangkok Post (Thailand),
Dhaka Tribune (Bangladesh),
Tempi (Italien),
Svenska Dagbladet (Sverige),
Qatar Tribune och Cameroon Business Today (endast tryckt).
***
Stöd bloggen
Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!
- Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
- Från andra banker konto 8257-933415168
Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.
Du kan även SWISHA till 0760 858 480
IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168
Va f-n, kommer vi inte att få medelhavsklimat i Sydsverige inom några år, det har ju lovats i minst 25 år från politiker och s.k experter.
…klippt ur ett inlägg i Det Goda Samhället:
”Evolutionen bryr sig inte om våra klimatmål. Det är ett lyxproblem att tro att vi kan ”reglera temperaturen”, på en planet som i miljarder år styrts av naturliga cykler; solvariationer och geologiska processer. Det är väl den ultimata hybrisen att tro att människan, med en ideologisk termostat, kan styra klimatet på ett sätt som ens går att mäta vid till exempel år 2100.
Klimatfrågan har förvandlats till något annat än vetenskap: en moralisk ritual, en modern religion där tvivel är kätteri, och där våra nya gudar, politikerna, lovar att ”rädda planeten” genom att justera skatter och subventioner. Och därpå direkt kontraproduktivt att förstöra sin egen energiförsörjning i processen.”
https://detgodasamhallet.com/2026/02/24/tomas-svensson-ett-samhalle-som-glomt-verkligheten-leker-med-sin-egen-overlevnad/#more-113092