Måndag idag. De flesta som vaknar tidigt för att bege sig till jobbet skulle nog gärna dra upp täcket till hakan och somna om. De allra flesta masar sig dock upp, men det finns också de som gör det – tar telefonen, ringer och sjukanmäler sig, drar upp täcket till hakan och somnar om. Tänk om de ändå fick fullt betalt om de valde sängen framför arbetsplatsen.

Tre av riksdagens partier vill avskaffa karensavdraget. Det är förstås ett populistiskt utspel och att plocka väldigt lågt hängande frukt. Fråga vilken löntagare som helst och alla skulle svara att de med glädje ville kunna sjukskriva sig och ändå få fullt betalt. På samma sätt som alla löntagare gärna går ned i arbetstid med bibehållen lön. Problemet är att någon måste betala och den som får stå för kostnaden är den arbetsgivare som inte bara betalar lönen, utan som också ser till att sysselsätta arbetsföra personer i arbetsför ålder.

I grunden är det lätt att hålla med Socialdemokraterna. De som numera kan arbeta hemifrån kan göra det med ond rygg, dålig mage och förkylningssymptom. Detta utan att behöva sjukanmäla sig, tillskillnad från de som måste vara på plats när de utför sitt jobb. Samma orättvisa som att de som arbetar hemifrån sparar pengar på att slippa resekostnaden till och från jobbet.

För alla de som inte ser den andra sidan av myntet är detta löfte en faktor som kan få arbetare att rösta på vänstern. För alla de som har förmågan att vända på myntet skapar förslaget en del funderingar och fårhagor.

Denna politik måste förstås finanieras och vem är det i slutändan som får betala notan?

1987 gjordes ett försök att slopa karensavdraget och de som gjorde det var den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson. Antalet sjukdagar ökade dramatiskt och på så vis även företagens kostnader. 2002 publicerade två professorer vid Handelshögskolan en studie som visade hur sjukfrånvaron varierade i samband med karensdagarnas vara eller inte vara åren 1955 och 1999. Ju fler karensdagar, ju högre frånvaro.

I somras varnade företagen om att ett slopat karensavdrag skulle få konsekvenser. Det skulle öka kostnaderna för arbetsgivarna, men också sätta press på medarbetarna. Det sistnämnda är också något som erfarenheten av tidigare slopat karensavdrag visade. Framför allt skulle detta få konsekvenser för mindre arbetsgivare med få anställda. Vad ökade kostnader och press på närvarande medarbetare skulle innebära kan man förstås bara ana, men för arbetsmarknaden i stort skulle detta förmodligen bli kännbart.

Svenskt näringslivs beräkningar säger att ett slopat karensavdrag skulle kosta arbetsgivarna mellan 21 och 42 miljarder kronor varje år. Den största utgiftsposten menar man skull bli korttidsfrånvaron, eller måndagssjukan som det kallas i folkmun.

Nu måste S, Mp och V få med sig C för att få den majoritet som krävs. Det kan bli problem eftersom Elisabeth Thand Ringqvist (som själv har en bakgrund som företagare) säger blankt nej till ett slopat karensavdrag.

Det finns som sagt två sidor på ett mynt.

På den ena sidan finns, som Socialdemokraterna säger, det orättvisa i att vissa yrkesgrupper kan arbeta hemifrån och som på så vis slipper sjukskriva sig vid sjukdom och kroppsliga besvär. Där finns också de hederliga löntagare som bara sjukskriver sig när de under inga omständigheter klarar/orkar att utföra sitt arbete på plats.

På den andra sidan av myntet finns de mindre hederliga löntagare som med glädje förlänger helgen med en eller ett par dagar, i vetskap om att de inte förlorar en enda krona. Där finns också deras arbetskamrater som tvingas jobba hårdare med allt vad det innebär. På den sidan av myntet finns också den ökade kostnad ett slopat karensavdrag innebär för arbetsgivarna.

Alla förstår nog att ökade kostnader i ena änden, innebär att denna kostnad tas igen i den andra änden. Hur respektive arbetsgivare tar igen den skiljer sig nog från fall till fall. Allt från lägre löneökningar och slopade förmåner, via mindre personalstyrka till i värsta fall nedläggning eller flytt av verksamheten till annat land.

Vänsterns förslag för att finansiera denna politik är som alltid, skattehöjningar. ”De rika kan avstå mer” brukar det låta i debatten. Visst är det så, men om de rika nu väljer att lämna landet med sina inkomster, förmögenheter, investeringar och företag? Vi har sett detta förr och var landar kostnaden då?

Om varje enskild löntagare vore rakt igenom hederlig, vore ett slopat karensavdrag förmodligen inget större problem. Där var vi inte i slutet på 80-talet, vilket några av er säkert kan intyga, och där är vi inte nu heller. Att stanna hemma några dagar med bibehållen lön, smäller nog för många högre än tanken på arbetsgivaren och arbetskamraten.