BROTTSLIGHET & INVANDRING. En ny studie från Lunds universitet visar mycket kraftigt förhöjd våldtäktsbenägenhet bland invandrare – även efter att forskarna justerat för socioekonomi, missbruk, psykisk ohälsa och tidigare kriminalitet. Trots sin omfattning och sprängkraften i resultatet möts studien av påfallande tystnad i svenska medier, – Vad ska bortförklaringen bli nu? frågar journalisten Joakim Lamotte.

Det har nu publicerats den största långtidsstudien som någonsin gjorts i Sverige om våldtäktsdomar och personer med invandrarbakgrund. Den sträcker sig över 21 år, bygger på nationella register och omfattar drygt 4.000 personer dömda för våldtäkt eller våldtäktsförsök. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Interpersonal Violence och genomförd av forskare vid Lunds universitet.

Detta borde vara en nyhet som dominerar samhällsdebatten, något som diskuteras i morgonsoffor, ledarsidor och partiledardebatter.

Men det är i princip tyst.

Istället verkar de flesta redaktionerna ha dygnet-runt-bevakning på Joakim Lundell och hans dysfunktionella släktingar. Det säger en hel del om vilka prioriteringar som styr svensk media i dag.

För det som den här studien visar är nämligen banbrytande, och uppenbarligen obekvämt för vissa.

Efter att forskarna justerat för exakt allt som i åratal har använts som bortförklaringar (socioekonomiska faktorer, psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk samt tidigare kriminalitet) kvarstår ändå en kraftig överrepresentation av personer med invandrarbakgrund bland personerna dömda för våldtäkt. Hela 63 procent av våldtäktsmännen i studien har invandrarbakgrund och allra störst våldtäktsbenägenhet har de som är födda utanför Sverige, särskilt de som varit här kort tid.

Det betyder att den sista stora skyddande muren i debatten nu har fallit.

I över tio år har jag, och många med mig, pekat på just detta samband. I över tio år har svaret varit att ”det handlar om socioekonomi”, ”det handlar om utsatthet” och att ”det handlar om klass”.

När jag skrev om detta för mer än ett decennium sedan handlade kritiken aldrig om sakfrågan. Istället blev jag och många andra utpekade som rasister av människor som inte vågade ta i ämnet.

Men nu visar forskningen att det vi varnande för inte försvinner bara för att man justerar bort de så kallade socioekonomiska faktorerna.

Ändå är det märkligt tyst.

Vad ska undanflykten bli nu?

Jag engagerade mig inte i den här frågan för att få ”rätt”. Jag gjorde det för att jag inte vill att mina och andras döttrar ska växa upp i ett samhälle där sexualbrott bortförklaras, relativiseras och fortsätter att öka år efter år medan vuxenvärlden blundar.

Det kunde mina kritiker inte förstå då. Frågan är om de kan förstå det nu.

För om problemet inte längre går att förklara bort med socioekonomi, då återstår något ännu mer obekvämt. Nämligen att normer, värderingar, kvinnosyn och hur oansvarig migrationspolitik kan få livsfarliga konsekvenser.

Det är exakt den diskussionen Sverige i åratal har vägrat ta.

I stället har man tystat, stämplat, misstänkliggjort och moraliserat, medan övergreppen fortsatt.

Jag är uppriktigt oroad över att människor med makt att förändra kan vara så blinda, som om man kör i full fart mot ett stup, med varningsskyltar överallt, men med blicken låst vid backspegeln och ideologin.

Även fast jag vet att det inte kommer att hända så borde det nu vara passande att de politiker och de inom media som förnekat verkligheten går ut och ber om ursäkt, en gång för alla.

För det här handlar inte om siffror i ett Excelark. Det handlar om verkliga flickor och kvinnor som drabbats. Och varje år av förnekelse har haft ett pris.

Joakim Lamotte

Rojas var folkpartiets talesman i flykting- och integrationsfrågor från 2004 till oktober 2006 och gjorde då flera utspel som fick honom att identifieras med den så kallade kravställande linje som folkpartiet och anklagades för främlingsfientlighet, vilket han tillbakavisade.

Rojas ville att samhället skulle ställa krav på motprestationer för rätt till vistelse i landet, rätt till socialbidrag, barnbidrag m m. Han föreslog (från omkring år 2000) ett helhetsgrepp för att bekämpa invandrarnas utanförskap, efterfrågade tydlighet om brottsligheten och pekade på de kulturella aspekter som kan förklara skillnaderna i brottsfrekvens mellan olika invandrargrupper.

Rojas tydlighet i invandrarfrågor gjorde att han mobbades och flyttade från landet.

– Pettersson lyssnade och började försöka påverka år 2003…

Nedanstående artikel publicerades i DN år 2005 och på Petterssons blogg 2010. Den talar för sig själv, tyvärr verkar inte politiker och journalister vilja diskutera detta trots att vi får bevis dagligen.

Mauricio Rojas, invandrare från Chile, fick mer än många andra, känna av vad som händer den som inte följer etablissemangets oskrivna lagar. Numera bor han i Spanien och detta för att han uttryckt sina åsikter i yttrandefrihetens Sverige.

Vi kan även fråga oss varför det är förbjudet att föra statistik över brottslingarnas etnicitet? Om alla oavsett bakgrund eller etnicitet var likna brottsbenägna finns inget att dölja men något vill regeringen dölja med förbudet, frågan är vad?

Nedan Mauricio Rojas artikel i DN  publicerat 2005-12-12 01:05

”Kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet”

Förhållandena i Sverige kan inte förklara skillnaderna mellan olika invandrargrupper. På onsdag presenterar Brottsförebyggande rådet rapporten ”Brott bland svenskar och invandrare”. Den visar att invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. För grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt, är siffran 300-400 procent. Men samtidigt som invandrare från vissa länder inte alls begår brott oftare än infödda svenskar gör invandrare från andra länder det i mycket stor omfattning. Det är bara olikheterna i invandrarnas sociokulturella arv som kan ge en tillfredsställande förklaring till skillnaderna i brottsbelastning mellan olika invandrargrupper. Ämnet har ansetts vara tabu, men måste nu komma upp till ytan, skriver folkpartiets integrationstalesman Mauricio Rojas.

På onsdag offentliggörs en av de mest fördröjda men behövda rapporter jag känner till, nämligen Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport ”Brott bland svenskar och invandrare”. Den enda hittills befintliga rapporten i ämnet, ”Invandrares och invandrares barns brottslighet”, kom ut för nästan tio år sedan (1996) och baserades på siffror från 1980-talet.

Att det dröjt tio år innan Brå följt upp denna rapport kan inte förklaras av ointresse för frågan, tvärtom. Sanningen är att det har varit mycket kontroversiellt att över huvud taget undersöka denna känsliga aspekt av vår verklighet.

Den känsliga fråga rapporten berör förklarar antagligen också den långsamma processen kring publiceringen av den rapport som presenteras på onsdag. De huvudsakliga statistiska resultaten har varit framräknade och analyserade sedan länge, men rapportens offentliggörande har fördröjts eftersom nya granskningar och bearbetningar ansågs nödvändiga beroende på ämnets kontroversiella karaktär.

I våras träffade jag två av de ansvariga för rapportens framtagning, bland dem den nu avlidne Jan Ahlberg som också var författare till rapporten från 1996. Det var ett möte som vittnade om en påtaglig nervositet som publiceringen av den nya rapporten föranledde inom vissa miljöer.

Under samtalet konstaterade Ahlberg att den nya rapportens resultat i allt väsentligt bekräftade resultaten från den tidigare rapporten. Studien från 1996 innehåller en hel del information och slutsatser som tvingar oss att undersöka besvärliga aspekter kring vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsligheten i allmänhet och i vissa brottskategorier i synnerhet. Mot bakgrund av detta var det inte svårt att förstå anledningen till Brås nervositet inför publicerandet av den nya rapporten, vilket sedan ledde till att rapportens offentliggörande fördröjdes.

I båda rapporterna finns två grundläggande konstateranden. Det första är att det är infödda personer som står för den stora merparten brott som begås i Sverige.

Det andra är att invandrade personer är klart överrepresenterade i brottsstatistiken. Invandrarnas generella överrepresentation när det gäller registrerad brottslighet ligger på lite över hundra procent. Denna överrepresentation gäller praktiskt taget alla typer av brott, men den växer avsevärt, till 300 eller 400 procent, när det gäller grövre brott, exempelvis mord, dråp, misshandel mot obekanta och våldtäkt.

Denna allmänna överrepresentation gäller oavsett socioekonomisk status, det vill säga att överrepresentationen består praktiskt taget oförändrad när man jämför exempelvis förvärvsarbete och yrkesgruppstillhörighet i Sverige, samma sak gäller efter kontroll av kön, ålder och bostadsort.

Det är till och med så att den största överrepresentationen finns bland förvärvsarbetande invandrare med tjänstemannayrken (126 procent kontra cirka 90 procent för invandrade personer med arbetaryrken eller icke förvärvsarbetande).

Med andra ord, invandrarnas överrepresentation i registrerad brottslighet kan inte förklaras med en enkel hänvisning till socioekonomiska faktorer eller, som det står att läsa i rapporten från 1996: ”Invandrarnas överrepresentation i brottslighet förklaras således inte av en ogynnsam fördelning vad gäller kön, ålder och bostadsort (&) Till detta kan nu läggas att invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte heller kan förklaras med att invandrare är sämre lottade än svenskar när det gäller socioekonomisk status.”

Andra förklaringsfaktorer måste således till och där börjar det kontroversiella. Är det själva invandringen som är den förklarande faktorn? Till en viss del kan denna faktor spela roll men det kan inte vara avgörande. Faktum är att olika invandrargrupper sinsemellan visar mycket stora variationer i brottsbelastningen, där några grupper knappast visar någon som helst överrepresentation av brott. I rapporten från 1996 visar det sig till exempel att människor födda i vissa länder i bortre Asien står för en obetydlig överrepresentation, däremot har chilenare och nordafrikaner (från Maghrebområdet) en överrepresentation av brott på cirka 300 procent.

Inte heller kan diskriminering eller ”rasism” vara en avgörande förklaringsfaktor eftersom det då vore mycket svårt att förstå varför chilenarna enligt samma studie uppvisar en betydligt högre brottsöverrepresentation än exempelvis etiopierna och andra grupper från Afrika söder om Sahara, eller varför personer från Mellanöstern skulle ha dubbelt så hög brottsbelastning jämfört med indier och vietnameser.

Detta blir ännu mer påfallande när man studerar olika kategorier av brott mer i detalj. Då finns det inga socioekonomiska eller andra faktorer som direkt har med situationen i Sverige att göra som kan förklara vissa nationaliteters kraftiga överrepresentation i vissa typer av brott. Här finns det uppseendeväckande stora skillnader mellan grupper som ur en socioekonomisk synvinkel är mer eller mindre lika utsatta.

Den aspekt som ofrånkomligen måste beaktas för att kunna ge en förklaring till de frågor som ställs här handlar om invandrarnas sociokulturella arv. Det är bara olikheterna i detta arv som i kombination med andra allmänverkande faktorer – som utsatthet eller diskriminering – kan ge en mer tillfredsställande förklaring till såväl skillnaderna i brottsbelastningen som ”specialiseringen” i vissa typer av brott. Ett sådant påstående har hittills varit mer eller mindre tabubelagt, men det är det enda sättet att verkligen både förstå och ta itu med en situation som är djupt otillfredsställande.

Det är dessutom det enda sättet att sluta tala om alla invandrare som om de vore en och samma grupp. Vi måste sluta tala i generaliserande termer och ta avsteg från påståenden som drar alla invandrare över en kam. Sanningen är att invandrade personer från vissa länder inte alls begår brott oftare än infödda svenskar medan invandrare från andra länder gör det i mycket stor omfattning.

Det handlar emellertid inte bara om betydande genomsnittliga skillnader mellan olika nationaliteter utan också om eventuella skillnader inom olika nationaliteter, eftersom invandrade grupper från ett och samma land kan vara mycket heterogena i termer av exempelvis etnicitet och klasskultur. Vi måste därför fördjupa oss i de olika nationaliteternas sociokulturella bakgrunder och olikheter för att hitta mer hållbara förklaringar till de stora skillnaderna i brottsbelastningen mellan och inom olika invandrargrupper som är så uppenbar.

Exakt hur den nya Brå-rapporten ser ut kommer vi att veta på onsdag. Vi vet inte hur mycket av det insamlade materialet som kommer att redovisas.

Vad vi emellertid vet är att det statistiska material som Brå samlat in före sommaren bekräftade den gamla rapportens knivskarpa analys och kontroversiella slutsatser.

Det är fortfarande där vi har utgångspunkterna för en uppriktig, öppen och seriös debatt som verkligen kan hjälpa oss att ta itu med företeelser som inte bara skadar de direkta brottsoffren utan hela samhällsklimatet och inte minst den allmänna uppfattningen om de personer som kommit till Sverige från alla världens hörn.

MAURICIO ROJAS  Riksdagsledamot och integrationstalesman (fp)

• Utmobbad chilesvensk om vad som hände efter sanningen i BRÅ
• Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier
• 80 % av brottslingarna är mena-invandrare
• BRÅ 1996-2 Invandrares och invandrares barns brottslighet

-Pettersson har viss förståelse för PK:s försök att dölja och ”glömma” bort rapporten. Det tyder på att de inte har några motargument och ger en förklaring till varför kriminalvården numera är förbjudna att registrera brottslingars etnicitet.

Andelen för våldtäkt registrerade personer visar en överrepresentation i förhållande till svenskar.

• Nordafrikaner 23 gånger
• Irakier 20 gånger
• Iranier 10 gånger
• Jordanier, palestinier, syrier 9,5 gånger
• Turkar 9 gånger
• Bolivianer, peruaner, ecuadorianer 10 gånger
• Portugiser och spanjorer 6,5 gånger
• Etiopier 7,5 gånger.
• Övriga afrikaner 16,5 gånger

Källa: Brå 1996:2 sid 107

***

• Pettersson på Facebook
• Petterssons på X

Stöd bloggen

Petterssons blogg drivs ideellt och är reklamfri. Vi säljer inga varor eller tjänster. Vill du uppmuntra oss och hjälpa till med de kostnader som finns så är du välkommen med ett bidrag!

• Från Swedbank eller sparbanken konto 8257-8933415168
• Från andra banker konto 8257-933415168

Paypal används av miljoner över hela världen för att överföra pengar utan att någon obehörig kan se dina betalningsuppgifter.

Du kan även  SWISHA till 0760 858 480

IBAN: SWEDSESS SE1580000825780933415168