Hyperkorrektion – när man inte kan alfabetet.

Det finska språket är rikt på synonymer och variationsmöjligheter men fattigt på fonem. Ursprungligen saknar finskan så kallade tonande klusiler, det vill säga konsonanterna b, d och g. Traditionellt uttalas dessa som p, t och k. När den vanliga finnen tvingas använda låneord som innehåller dessa bokstäver, känner han eller hon sig osäker på stavningen och tänker omedvetet ”Detta är ett främmande ord, det stavas säkert på ett konstigt sätt”. Sålunda blir det oftast fel, ett fenomen som språkvetarna kallar hyperkorrektion. Dagligen stöter man på förvrängningar som kallub (gallup), brobakanta (propaganda) och bupi (pub).

Några år sedan hade McDonald´s en tv-reklam där en buss körde in på drive-thru-filen. Alla passagerare ville ha samma hamburgare, en Big Mac, och således gjorde chauffören beställningen. ”Pick-Mäck, Pick-Mäck, Pick-Mäck” upprepade han tjugo gånger.

I tiderna hände det sig på fikapausen på jobbet att jag pratade om en six-pack, alltså en ölförpackning med sex stycken flaskor.

”Det heter six bag”, rättade chefen.

”Nej, det heter six-pack”, vidhöll jag.

Jo – Nej. Detta var långt före internet så vi kunde inte googla saken. Slutligen tog chefen till det förödande argumentet: han hade en gång rest utomlands, hans bröllopsresa hade nämligen riktat sig till USA, en vecka i Florida, så han visste minsann att det heter six bag! – Så det så.

Alla tiders rekord måste nåtts när idrottsjournalisten i tiderna läste upp fotbollsresultaten i sportrutan på TV1. I någon av de lägre divisionerna spelade det finlandssvenska laget Gamlakarleby Bollklubb. Vilket i finnens mun blev Kamlagarlepyy Pollglupp. – Skratta eller gråta eller kasta ut TV:n genom fönstret?

Rune Holmström