O heliga enfald.

Under årtiondens lopp har jag förbrödrat mig med alla möjliga figurer som jag borde förstått att hålla på avstånd. Nedan ett urval.

Kompisen A och jag hade inget annat gemensamt än spritbegäret. Således berättade jag om en forskningsrapport som jag hade läst om: människans matsmältning absorberar alkohol effektivast i form av en 20 procents blandning i rumstemperatur. Med andra ord blir man snabbare full om man till exempel dricker 4 centiliters doser ljummen vermut än om man häller i sig 2 centiliters glas whisky med is.

Detta blev tydligen för invecklat för herr A.

”Äsch. Klart man blir fullare av whisky. Den är ju mycket starkare!”

Kompisen B var en skicklig amatörgitarrist, i själva verket hade han inte mycket annat innehåll i livet än hårdrock och bärs. En dag stack B sig in på besök. Jag är ingen vän av klassisk musik, men för tillfället råkade jag lyssna på arian Lascia chio pianga, en överjordiskt vacker låt.

”Va är´e för nåt?” undrade herr B misstänksamt när han hade slagit ner sig.

”Det är en aria av Händel. Från 1700-talet.”

B lyssnade med pannan i djupa veck. ”Hur spelade dom in musiken på den tiden?”, frågade han slutligen.

Suck. ”Dom skrev ner musiken på notpapper. Inspelningen däremot är från våra dagar”, förklarade jag pedagogiskt.

”Ja? Jaså.”

Kompisen C var en djurvän. När han ringde på en dag, hade han med sig en pipleksak åt vår hund. Där vi satt och kollade när hunden lekte, hittade jag plötsligt på en vits. På den tiden var Johanna ”Tuksu” Tukiainen aktuell – Finlands största skandalblondin, känd för sina botoxläppar och silikonbröst.

”Visste du att Tuksu har fått nya bröstimplantat? Dom fungerar som hundens pipleksak. När man klämmer på tissarna hennes så låter det som kviik-kviik.”

Herr C kippade efter andan. ”Är det faktiskt sant! Haha! Nä jag säger då! Det hade jag aldrig trott!”
Han lever förmodligen än i denna dag i den tron.

Ibland känner jag mig förtvivlat ensam.

Rune Holmström