Svante skriver dagbok.

Kära dagbok,

När jag kom in på journalistprogrammet kändes det som om jag hade skådat ljuset. Äntligen hade jag funnit samhörigheten, kollektivet där man inte behöver ifrågasätta eller förklara sina ståndpunkter. Vi delar samma värdegrund, den rätta och rena. Detta betyder naturligtvis inte att alla skulle tycka lika, tvärtom, vi står för mångfald i åsikt och världsåskådning. De flesta röstar förstås grönt, men somliga sympatiserar med Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna, så visst finns det ett brett spektrum i våra led.

I dessa samhällets brytningstider känner jag mig utvald och därför har jag börjat teckna ner mina tankar för kommande generationer. Jag lägger särskild vikt vid att uttrycka mig enkelt och klart, så att också lekmannen kan ta till sig insikterna.

Du kan inte ana vilken dag jag har haft. Till frukost åt jag en ny müsli med torkade gräshoppor och fluglarver. Sedan bryggde jag mig en kopp uppfriskande thé. Först övervägde jag en vågsam koreansk sort, men så bestämde jag mig i alla fall för ett lugnare örtthé med smak av kamomill. Sålunda stärkt läste jag en uppbyggande nätartikel om klimatförändringen och Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Det är den där Putin igen. Åh vad han är dum!

Så iväg på uppköp. Vid köpcentret stod ett halvdussin nyanlända svenskar, ensamma och övergivna barn i åldern 14-30. Vilka härliga vibrationer i deras färgrika tungomål. Spännande! Jag hälsade sådär världsvant och förbindligt, men det måste ha uppstått något missförstånd. Plötsligt tog dom tag i mig och släpade in mig på bakgården. Dom blev verkligen närgångna, ja, jag vet inte om jag vågar säga det – dom rövknullade mig alla, turvis. Och när dom var klara så spottade dom på mig och sa elaka ord. Men dom slog mig inte i alla fall, så direkt onda kunde dom inte vara. Vem vet vilka trauman dom bär med sig? Åh vad jag önskar att dessa sargade själar integrerades snabbt. Här ser vi samhällets ansvar igen. Alla dessa förskräckliga socioekonomiska faktorer. För visst känns det en smula jobbigt att dom tog min jacka och mobiltelefon.

Nåväl, nu har jag duschat och smort mig där bak med en lindrande crème (liljedoft). Snart ska jag iväg på en demonstration mot dom hemska nassarna. Extremhögern smyger fram överallt. Men vi ska nog visa dom jevlarna.

Mera i morgon.
Din,

Svante

Rune Holmström