Hälsofascistens öde.
I tiderna hade jag fått åter en kortvarig anställning, ett ströjobb utan framtid eller utsikter. Chefen var sjuksköterska till utbildningen, en kvinna i 35-års åldern. Under en fikapaus råkade sjuksköterskan och jag sitta bredvid varandra vid kaffebordet. Av någon anledning tittade hon på mina händer och upplyste mig om att mina fingernaglar var ovanligt bleka, vilket berodde på dålig blodcirkulation, vilket i sin tur säkerligen berodde på att jag rökte så mycket. Hade jag funderat på att sluta?
Inställningen irriterade mig storligen. Jag hade inte bett henne om råd, och överhuvudtaget undanbad jag mig självgod paternalism. Bara för att människan var sjuksköterska och hade stigit ett pinnhål i hierarkin, så gav det ingen rätt att bete sig som en välgörande hälsofascist gentemot mindre vetande halvidioter.
Nu hände det sig att sjuksköterskan snart insjuknade i någon sorts aggressiv cancer och ett knappt år senare var hon död och begraven. Medan jag sitter fortfarande här och röker, 15 år efteråt.
Jag känner ingen speciell skadeglädje över kvinnans förtidiga bortgång, men visst kan man hitta flera tankeställare i händelsen.
Rune Holmström
”Snällism” kan om den används fel bli en boja. Se bara vad som hänt med Sverige. I vårt bostadsområde pratas mer arabiska och spanska än svenska.
Men ”Verklighetsförnekarna” tycker inte att detta är ett problem ens om man råkar få fel diagnos vid sjukvårdsbesök pga språkförbistring. Man skall ju ändå dö någon gång.
Viva la vida, Holmström .. ))
Jag ser inget fel i att ge mediciala råd till personer som uppenbarligen behöver det -även om personen i fråga inte har bett om det!
Det var garanterat menat som ren välvilja, en snällhet från hennes sida och att då tolka detta som fascism är ju lite märkligt.
-Här får man sig helt riktigt en tankeställare.
BSS
Förstår det, många kommentatorer här på bloggen gillar att dela ut medicinska råd och diagnoser. Jag har själv fått några, men som sagt det är nog i välmening.