Någon gång på 90-talet, när livet i Estland var lite rörigt, framgick det att myndigheterna inte alltid gjorde sig besväret att fastställa döda människors identitet innan jordfästningen. Särskilt inte om liken kom från kriminella kretsar, den undre världen.

YLE, Finlands motsvarighet till SVT, gjorde en stor affär av det hela, i storbroderlig anda, och ville ställa Tallinns polischef till svars i en TV-intervju. Varför identifierades inte de avlidna? Hur kunde det gå till så här? Polischefen var dock en lämpligt cynisk karl som snäste: ”Vi har annat att göra än att hålla på och ringa till Armenien eller nånstans och fråga om dom saknar nån Sergej.”

Nåväl, detta hände för 30 år sedan under brytningstiden efter Sovjetunionens fall. Missförstå mig rätt. Det är inte min mening att göra mig lustig över vårt södra grannland. I själva verket är frugan och jag stora Estlandsvänner, och senast nu i juni åkte vi på bilsemester i Estland och stortrivdes på alla sätt.

Rune Holmström