Nu minns jag inte var jag hörde historian, inte heller vet jag om den är sann eller en vandringssägen. Förresten spelar det ingen roll.
Ute i den svenska bushen. På en busshållplats står en snygg och städad man och vinkar välvilligt åt passerande bilister.
”Varför står han där och vinkar?”
”Äsch. Han står där alla dagar, det har han gjort i många år. Karln är tassig, hah!”
Senare framgår bakgrunden. Tio år tidigare hade den vinkande mannens fru och barn tagit bussen in till stan för att gå på ärenden. Det var överenskommet om vilken tid de skulle återvända på eftermiddagen och karln hade traskat till busshållplatsen för att möta. Där stod han och väntade, länge… men hustrun och barnet kom aldrig tillbaka. Någonstans på vägen hade de råkat ut för en allvarlig trafikolycka där bägge två miste livet.
Är det verkligen omöjligt att tänka efter en stund innan man hån- eller fånflinar åt folk, även om de råkar vara av det udda slaget? Vem vet vilka bördor den till synes konstiga människan bär på?
Rune Holmström
Ja, bara man inte använder frasen för att ursäkta grova brottslingar – som en viss f.d. rikspolischef plägade göra!
Klokaste inlägget hittills. ”Vem vet vilka bördor den till synes konstiga människan bär på?” är något att tänka på.
Tänkvärt!
Alla är vi olika som jag brukar säga.
Historian var tragisk, mycket tragisk.
Säkert får mannen utstå mycket hån av ovetande.
Så tragiskt!