INVANDRING. Coronapandemin har satt tydliga konsekvenser i flera av Migrationsverkets ärendekategorier. Det har skett nästan en halvering av antalet nya ansökningar inom asyl, arbetstillstånd och studerandeärenden.

 

– Vi ser en kraftig nedgång av antalet personer som söker sig till Sverige. När det gäller asyl så skriver vi ner prognosen från 21 000 asylsökande till 13 000. Det är en historisk låg siffra, man får gå tillbaka till 1999 för att hitta en lägre siffra på antalet asylsökande, säger Mikael Ribbenvik, Migrationsverkets generaldirektör.

-Pettersson säger att när Mikael Ribbenvik talar om historiskt låg siffra så vet han inte vad historia är. Även om dagens siffror halveras så är det alldeles för många som kommer hit. Ribbenvik borde läsa historia på riktigt.

Sveriges invandring under 500 år

Svearike, bebott och styrt av ett folk som benämns svear, troligen första gången omnämnd i skrift av den romerske historikern Tacitus år 98 e.Kr. men det egentliga Sverige bildades vid befrielsekriget 1521 och när Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs 6 juni 1523, Sveriges Nationaldag.

Under hela denna tid har invandring förekommit. Olika grupper av människor har invandrat till landet sedan Vasas tid och troligen tidigare.

• Hansatyskar under medeltiden
• finnar som bosatte sig i Mälardalen under 1500-talet
• zigenare eller romer som började komma redan på 1500-talet
• valloner som lockades hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet
• savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen — det som nu kallas finnmarkerna
• judar som tilläts etablera sig i fyra svenska städer under 1700-talet, mellan början på 1600-talet och början på 1800-talet var det ytterst svårt för icke-protestanter att invandra, alltså judar och katoliker var ej önskvärda
• franska konstnärer, filosofer och intellektuella under 1700-talet
• italienare som kunde göra stuckatur när 1800-talets stenstäder byggdes
• skottar som bland annat startade bryggerier.

Fram till andra världskriget rörde det sig om några tusen per år men efter kriget ökade invandringen kraftigt för att kulminera på 1960 och 1970-talet för att under 1980-talet för första gången ändra karaktär från arbetsinvandring till asyl/bidragsinvandring och anhöriginvandring.

Idag, när vi har en massinvandring av aldrig tidigare skådad storlek är det lockande för många att göra historiska jämförelser. Vissa hävdar att Sverige inte varit främmande för invandring och att landet aldrig varit etniskt homogent. Ärkebiskopen Antje Jackelén uttryckte exempelvis i Almedalen att ”det i Sverige finns en falsk uppfattning att landet tidigare varit homogent, invandringen har funnits hela tiden”.

Att konstatera att Sverige alltid varit ett invandringsland är naturligtvis rätt men det säger ingenting om omfattningen av migrationen eller om vilka det är som kom till Sverige då och vika som kommer nu.

Att det i Sverige under århundraden levt finnar, valloner, romer, norrmän, danskar, tyskar, ryssar och holländare säger egentligen ingenting om landet Sverige, om man samtidigt inte nämner deras antal och förmåga att assimileras.

Sveriges invandring var tidigare mycket hårt reglerad och begränsad till arbetskraftsinvandring. ”Löst och onyttigt folk” såsom ”tattare”, ”judar” och ”lindansare” skulle enligt 1741 års förordning angående folk från utrikes orter omedelbart utvisas ur landet.

1885 års lösdriverilag stipulerade att alla utan egen försörjning skulle kunna utvisas eller dömas till tvångsarbete. Sveriges invandring var oftast kopplad till specifika arbetsmarknadsbehov.

Mellan 1860 och 1914 hade Sverige passfrihet och principen om så kallat ”fritt folkutbyte” rådde. Men under den eran var Sverige ett utvandringsland snarare än ett invandringsland. Omkring 1,5 miljoner svenskar lämnade landet under 100-150 år och runt 20 procent kom tillbaks.

Trots passfrihet var reglerna för permanent bosättning i Sverige, arbetstillstånd och medborgarskap mycket hårt hållna. Detta medförde att ett fåtal, oftast näringsidkare eller personer med befintligt ekonomiskt kapital hade möjlighet att bosätta sig i Sverige.

Fram till efterkrigstiden utgjorde de utrikes födda aldrig mer än en procent av totalbefolkningen. År 1900 utgjorde de utrikesfödda (ej inräknat de födda i Norden och deras barn) 0,4 procent av befolkningen. 1950 hade andelen ökat till 2,1 procent, inräknat nordiskt födda invandrare var siffran 4,3 procent. Avseende etnicitet har Sverige alltså alltid varit mycket homogent.

Inte ens i samband med andra världskriget, då omkring 25 miljoner européer var på flykt, hade Sverige en särskilt omfattande invandring. De flyktingar och migranter som kom till Sverige under kriget samt kort därefter var till övervägande del tillfälliga besökare. De flydde från länder som efter kriget återbyggdes, ett fåtal folkbokfördes och sökte svenskt medborgarskap.

De som faktiskt stannade hade kommit från länder som direkt efter kriget ockuperades, exempelvis de 6500 Estlandssvenskarna som kom till Sverige under krigsslutet.

De finska barn som evakuerades till Sverige under krigsåren, omkring 70000, placerades hos fosterfamiljer. Många återvände hem efter kriget vilket de har gemensamt med de 7000 danska judar som räddades över Öresund undan nazisternas deportationer. Detsamma gällde många andra danska, norska och finska krigsflyktingar som återvände till sina hemländer.

När det kom för Sverige kulturellt och religiöst främmande grupper, som de fattiga ortodoxa polska judarna, var de i regel få till antalet och spreds hastigt av ekonomiska skäl ut över landet. Första generationen var fattig och saknade kunskaper i svenska. Men nästan utan undantag skedde en strukturell assimilation efter en generation.

En förutsättning för detta var att det begränsade antal som kom bodde i närheten till infödda svenskar, man bodde tätt inpå den svenskar och kunde därför inte undgå möten med arbetsliv, samhällsinstitutioner och sociala normer.

Vår tids politiker gör tvärtom, de isolerar invandrarna fysiskt och mentalt från det svenska samhället och kallar det humanism. Förutsättningarna för assimilation och integration är satta ur spel, det vet naturligtvis politiker och andra tyckare men de vill inte erkänna det därför påstår det att Sverige alltid varit ett invandrarland.

Att ljuga om historien hjälper tyvärr inte, att påstå att Sverige alltid haft en omfattande invandring är inte sant och kommer inte att hjälpa…

– Därför säger Pettersson stäng gränsen. Det är punkt ett. Sedan får vi börja med att släcka bränderna som pågår över hela landet…

Nåväl, de senaste årtiondenas invandring känner ni till men varför är det bara en enda grupp som invandrat sedan Vasas tid det fortfarande är problem med.

Varför behövs inte en vitbok och positiv särbehandling av hansatyskar, finnar, valloner, savolaxfinnar, judar, fransmän, italienare, skottar och andra. Varför är en enda grupp så diskriminerad och varför har alla de andra grupperna blivit svenskar?

-Pettersson misstänker att zigenarna får sällskap med en grupp till som inte kommer att integreras, ens på 500 år och det är inte svenskarnas fel…

***