KLIMAT. Elsa Widding är civilingenjör från Chalmers i Göteborg och har arbetat i energibranschen under 25 år, bland annat för tre av de fyra största energibolagen i Norden. Då hon arbetade på Näringsdepartementet blev hon känd som Sveriges bråkigaste kvinna – hon försökte nämligen stoppa Nuon-affären, statens största och sämsta affär genom tiderna. Tyvärr misslyckades Widding och det kostade svenska skattebetalare minst 50 miljarder kronor.

Idag arbetar Elsa i sitt eget konsultbolag Elsa Widding AB med klimatfrågan och strävar efter en klimatdebatt baserad på saklighet och vetenskap istället för alarmism och känslor. – Klimatfrågan har utvecklats till en mångmiljardindustri. De alarmistiska budskapen som framförs av media är kraftigt vilseledande mot både beslutsfattare och allmänhet. Det har gått så långt att frågan knappt tål att debatteras, skriver Elsa Widding i förordet till sin bok Klimatkarusellen – vilka frågor kan besvaras?

Elsa Widding har  var med på bloggen några gånger…

Nu skriver Elsa Widding på Klimatupplysningen om klimat och klimatpolitik

HÄR hittar du min Youtube-kanal, där jag samlar alla aktuella och framtida filmklipp. Var noga med att klicka på ”Prenumerera”-knappen, så att du inte missar när jag kommer med något nytt 

Nedan följer ett exempel på varför det är så oerhört viktigt att koordinera den skeptiska kunskapen:

Efter den lilla Istiden fram till idag: 

Meningarna går isär om när den lilla istiden tog slut men de flesta brukar säga någon gång efter 1850 och före 1920. Oavsett vad man tycker om den saken så var det innan människan på allvar kan ha påverkat klimatet genom att öka mängden koldioxid till atmosfären. När regelbundna mätningar av temperaturen började göras under mitten av 1800-talet runt om i världen var jorden fortfarande inne i Lilla istiden. Ungefär halva den globala uppvärmningen och det mesta av uppvärmningen i Arktis ägde rum före cirka 1950 och alltså före den kraftiga ökningen av växthusgaser i atmosfären.

Jorden har under 1900-talet kommit in i en varmare klimatcykel som avlöst den Lilla istiden och det är därför mycket svårt eller omöjligt att avgöra hur mycket av uppvärmningen som beror på mänsklig påverkan på klimatet. Om en viss del av den globala uppvärmningen kommer från koldioxiden så är det bara den uppvärmning som har skett under de senaste decennierna som kan tillskrivas mänsklig aktivitet.

Ofta lyfts de krympande glaciärerna fram som ett bevis för att människan orsakat en global uppvärmning genom att använda fossila bränslen men i verkligheten är det svårt att se något tydligt samband mellan de krympande glaciärerna och de ökade utsläppen av växthusgaser. För det första var glaciärerna exceptionellt stora vid mitten av 1800-talet på många håll i världen var de som störst sedan slutet av den senaste istiden.För det andra började de krympa på de flesta håll redan under andra halvan av 1800-talet, långt innan människan nämnvärt hunnit öka koncentrationen av växthusgaser i atmosfären.

Vissa glaciärer såsom Arktis smälte mer och snabbare vid slutet av Lilla istiden (också innan den ökad koncentrationen av växthusgaser i atmosfären blev märkbar) än de har gjort under de senaste årtiondena medan halten växthusgaser i atmosfären har ökat kraftigt. Den globala medeltemperaturen ökade först något mellan 1860-1900 innan det sedan i två årtionden blev betydligt kallare igen, något som främst tycks ha berott på ökad vulkanisk aktivitet. Början av 1900-talet blev därför mycket kall på många håll men från omkring 1920 började temperaturen skjuta i höjden. Uppvärmningen var kraftfullare ju längre norrut man kom på norra halvklotet.

Omkring 1940 nådde uppvärmningen sin kulmen. Då hade temperaturen på norra halvklotet stigit med i genomsnitt ungefär 0,5 grader på trettio år och med lite mindre på södra halvklotet. Under början av 1940 talet när andra världskriget rasade som värst upplevde norra Europa tre smällkalla vintrar men annars skulle de höga temperaturerna även hålla i sig på många håll runt om i världen under 1940-talet. Sedan började temperaturerna plötsligt att sjunka. Under perioden 1950-1965 sjönk medeltemperaturen på norra halvklotet med 0,25 grader. Denna märkbara nedkylning skedde samtidigt som halten av växthusgaser i atmosfären började öka kraftigt. Klimatforskarna har inte kunnat förklara denna nedkylning ordentligt men förmodligen är den ett uttryck för de naturliga variationer i klimatsystemet.

Globalt sett var nedkylningen ganska blygsam men i arktiska och subarktiska trakter, samt i delar av Nordamerika var den väldigt markant. Temperaturerna där sjönk igen till nästan samma nivåer som under Lilla istiden. I delar av norra Ryssland blev det under 1950-talet så mycket som 4 grader kallare än det hade varit under 1930-talet . På 1960-talet kom också stora mängder havsis till de isländska kusterna sommartid för första gången på årtionden. I USA var också avkylningen riktigt kraftig, somrarna blev i snitt 1 grad kallare och vintrarna 2 grader kallare. Man brukar säga att det var kallt ända fram till slutet av sjuttiotalet. År 1988, samma år som IPCC bildades, pratade James Hansen för kongressen där han presenterade den första klimatmodellen. Han sa då att en fördubblad halt av koldioxid leder till ca en grads uppvärmning men att det fanns förstärkningsmekanismer från vattenånga som skulle kunna leda till en kraftigare uppvärmning.

Hur kraftiga förstärkningsmekanismerna verkligen är råder det delade meningar om men enligt data och observationer ser de ut att vara väsentligt mycket lägre än James Hansens farhågor. Det är för mig helt uppenbart att påståendet att det inte har varit så varmt som nu på 12000 år är en myt som har en mycket svag förankring i verkligheten.

Elsa Widding

https://youtu.be/zVj1NGKnAZ8

***