av Burak Bekdil  •  22 juni, 2019

• Kärnan till problemet är en kultur som programmerar de flesta lägre utbildade massorna (och i Turkiet är den genomsnittliga skoltiden 6,5 år) till a) att konvertera den ”andre”, och om detta inte är möjligt, b) att fysiskt skada den ”andre”. En djup polarisering i samhället sedan president Recep Tayyip Erdoğans Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) kom till makten år 2002 har kommit upp i nya skrämmande nivåer.

• Efter att oppositionsledaren Kemal Kılıçdaroğlu togs till ett gömställe så omgav folkhopen det och mässade ”vi bränner ner huset!”
• Varje ostraffat fall av politiskt våld som begåtts å den dominanta statsideologin (islamismen) och dess heliga ledares (Erdoğans) vägnar uppmuntrar bara nästa. I maj lades en journalist som ställde sig kritiskt till Erdoğans regering och dess nationalistiska allierade in på sjukhus efter att han blivit attackerad utanför sitt hem.

I de flesta civiliserade länder går medborgarna till vallokalen på valdagen – oavsett om det gäller ett parlaments-, president- eller kommunalval – de lägger sina röster och går hem och tittar på nyheterna som rapporterar om resultatet. Nästa dag går de till jobbet – en del glada och en del besvikna – och lever i fred till nästa val. Inte i Turkiet, där alla politiska maktkamper ser mer ut som krigföring än en enkel demokratisk tävling.

Läs vidare